Sommaruppehåll....
Har det varit i min värld..konstigt nog så är det faktiskt folk som läser all dynga som jag skriver på den här fina bloggen. Eller ja, dynga är det ju inte, utan bara en massa awesome saker.Påtal om saker, så ska jag nog peta in en ny kategori här i bloggen, och kategorin är just saker. Saker är roligt.
Och för att detta inlägget ska vara lite vettigt så kan jag ge er ännu ett filmtips, denna gången en sydkoreansk film som heter If you were me (2003). Sex regissörer, bl.a. Chan-wook Park, har gjort varsin kortfilm med temat diskrimination i korea. Den är fin ända ner i kameravinklarna, så se den!
Nu ska jag klura på lite saker.
Herrå!
R.I.P.
Dennis Hopper
17 Maj 1936-29 Maj 2010
Del 2...
av filmtipsen..vet ju hur mycket ni gillar det..När jag tipsar om film dvs.
Först ut är koreanska dramakomedin Castaway on the moon (2009), som handlar om Kim som 
försöker ta livet av sig genom att dränka sig i Hanfloden. Men det går inte så bra, för han sköljs upp (heter det så? xD) på stranden av en liten ö i mitten av floden och kan inte ta sig därifrån. Samtidigt, uppe på fastlandet, lever en tjej i ett av höghusen nära floden. Hon har isolerat sig inne på sitt rum och har inte lämnat det på tre år. Hennes hobbys är att låtsas vara någon annan genom en blogg, och ta kort på månen, för där finns det inga människor. Och två gånger om året så har militären övningar, alla invånare måste vara inomhus och då lämna gatorna i staden helt öde, när detta sker passar hon på att fotografera staden och får då syn på Kim ute på den lilla ön, hon tror att han är en utomjording, och bestämmer sig för att ta kontakt med honom.
The
Great Happiness Space-Tale of an Osaka love thief(2006)- Detta är en dokumentär som handlar om hostklubbar i Japan, dit går kvinnor för att dricka och spendera tid med hostpojkar, attraktiva, charmiga unga män som får kvinnorna att känna sig bra. Dokumentären tar plats i Osaka och den populära hostklubben Cafe Rakkyo, som inte är en sexklubb, utan kvinnor kommer dit mer för den känslomässiga aspekten, kvinnorna i fråga är oftast fuzoku, dvs prostituerade, så dokumentären tar en igenom den mörka sidan av vad som egentligen pågår i och runt dessa hostklubbar. Väldigt intressant imo.
försöker ta livet av sig genom att dränka sig i Hanfloden. Men det går inte så bra, för han sköljs upp (heter det så? xD) på stranden av en liten ö i mitten av floden och kan inte ta sig därifrån. Samtidigt, uppe på fastlandet, lever en tjej i ett av höghusen nära floden. Hon har isolerat sig inne på sitt rum och har inte lämnat det på tre år. Hennes hobbys är att låtsas vara någon annan genom en blogg, och ta kort på månen, för där finns det inga människor. Och två gånger om året så har militären övningar, alla invånare måste vara inomhus och då lämna gatorna i staden helt öde, när detta sker passar hon på att fotografera staden och får då syn på Kim ute på den lilla ön, hon tror att han är en utomjording, och bestämmer sig för att ta kontakt med honom. The
Great Happiness Space-Tale of an Osaka love thief(2006)- Detta är en dokumentär som handlar om hostklubbar i Japan, dit går kvinnor för att dricka och spendera tid med hostpojkar, attraktiva, charmiga unga män som får kvinnorna att känna sig bra. Dokumentären tar plats i Osaka och den populära hostklubben Cafe Rakkyo, som inte är en sexklubb, utan kvinnor kommer dit mer för den känslomässiga aspekten, kvinnorna i fråga är oftast fuzoku, dvs prostituerade, så dokumentären tar en igenom den mörka sidan av vad som egentligen pågår i och runt dessa hostklubbar. Väldigt intressant imo.Mongol(2007)- Med Tadanobu Asano (som är med lite överallt här i bloggen :)).
Mongol 
handlar om Temujin (asano) som man får följa från 9års ålder då han följer med sin far, ledaren av mongolerna, på en resa till en annan by för att där välja sin framtida fru. Han väljer Börte, och lovar henne att han ska komma tillbaka efter fem år och gifta sig med henne. På vägen tillbaka hem till sin egen by blir hans pappa förgiftad, av en rival som vill ta över rollen som ledare, och dör. Temujin måste nu kämpa för att inte själv bli mördad, och man får följa han till vuxen ålder då han måste kriga för sin överlevnad.
Mongol var Oscarnominerad till bästa utländska film 2008, och borde ha vunnit istället för Departures imo.
Nobody Knows(2004)- Av Hirokazu Koreeda. Verklighetsbaserad berättelse om en ensamstående mamma med fyra barn som har olika pappor, ingen utbildning, och ingen får veta att dom ens finns. Den äldsta pojken, 12, Akira får vara in charge av alla medans mamman jobbar. Han får handla och laga mat och se till så att de andra sköter sig. En dag kommer mamman hem och säger att hon har träffat en ny kille, och att hon är kär, så hon ska åka iväg med honom ett "litet" tag, och lämnar barnen ensamma hemma i flera månader i sträck. Barnen har knappt några pengar. Till slut stängs vattnet av och dom blir tvungna att gå och tvätta sig i en park. Och allt blir mer och mer misär ju längre tiden går, pengarna tar slut och barnen börjar svälta. Nobody knows är dock en en finare version av vad som verkligen hände. Den verkliga mamman hade döda spädbarn i garderoben osv. Dock är den mycket sevärd.
Och det var nog allt för den här gången..skulle egentligen ha skrivit om The Taste of Tea(2004) också men den är för svår för att förklara, så ni får kolla upp det själva xD..kan ju säga så mycket som att det är en japansk komedi..typ..som följer en familj..den lilla flickan i familjen blir förföljd av en jättekopia av sig själv..och ja..lite sådär mystisk är den.. men fin..och sööt..och Tadanobu hehe.. så se den också :D..
Blev en ganska stor asian bomb här kände jag lite nu..men asian is good.. Så..nästa inlägg kommer nog och ha asiatisk inslag..om jag orkar skriva om det jag hade tänkt skriva om..annars skriver jag om något heeelt annat..
aja..Hej svejs så länge :)
handlar om Temujin (asano) som man får följa från 9års ålder då han följer med sin far, ledaren av mongolerna, på en resa till en annan by för att där välja sin framtida fru. Han väljer Börte, och lovar henne att han ska komma tillbaka efter fem år och gifta sig med henne. På vägen tillbaka hem till sin egen by blir hans pappa förgiftad, av en rival som vill ta över rollen som ledare, och dör. Temujin måste nu kämpa för att inte själv bli mördad, och man får följa han till vuxen ålder då han måste kriga för sin överlevnad. Mongol var Oscarnominerad till bästa utländska film 2008, och borde ha vunnit istället för Departures imo.
Nobody Knows(2004)- Av Hirokazu Koreeda. Verklighetsbaserad berättelse om en ensamstående mamma med fyra barn som har olika pappor, ingen utbildning, och ingen får veta att dom ens finns. Den äldsta pojken, 12, Akira får vara in charge av alla medans mamman jobbar. Han får handla och laga mat och se till så att de andra sköter sig. En dag kommer mamman hem och säger att hon har träffat en ny kille, och att hon är kär, så hon ska åka iväg med honom ett "litet" tag, och lämnar barnen ensamma hemma i flera månader i sträck. Barnen har knappt några pengar. Till slut stängs vattnet av och dom blir tvungna att gå och tvätta sig i en park. Och allt blir mer och mer misär ju längre tiden går, pengarna tar slut och barnen börjar svälta. Nobody knows är dock en en finare version av vad som verkligen hände. Den verkliga mamman hade döda spädbarn i garderoben osv. Dock är den mycket sevärd. Och det var nog allt för den här gången..skulle egentligen ha skrivit om The Taste of Tea(2004) också men den är för svår för att förklara, så ni får kolla upp det själva xD..kan ju säga så mycket som att det är en japansk komedi..typ..som följer en familj..den lilla flickan i familjen blir förföljd av en jättekopia av sig själv..och ja..lite sådär mystisk är den.. men fin..och sööt..och Tadanobu hehe.. så se den också :D..
Blev en ganska stor asian bomb här kände jag lite nu..men asian is good.. Så..nästa inlägg kommer nog och ha asiatisk inslag..om jag orkar skriva om det jag hade tänkt skriva om..annars skriver jag om något heeelt annat..
aja..Hej svejs så länge :)
Del 1...
Hehe, man kan tro att jag är sämst i världen på att uppdatera, men det finns faktiskt sämre. Tro mig ;).
Så nu när jag ändå inte har något bättre för mig så kan jag ju ta och skriva något fränt. Som..eh..ok, vi gör så här att jag tipsar och otipsar om lite film jag har tittat på under den senaste tiden. I bokstavsordning också så att det känns riktigt göttigt. Och vi börjar då med:
About a son- (2006)
Det var egentligen ganska längesen jag såg den, men den kan få nämnas ändå. Det är en film, dokumentär till och med, som är lite annorlunda. Filmen är baserad på över 25 timmars ljudupptagningar från intervjuer mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Men det är såklart bild med i filmen också, är ju inte bara en svart ruta och så får man sitta där och lyssna, utan det är bilder som kopplas samman med det som sägs, på ett väldigt bra sätt. Och den är väldigt fin.
Så nu när jag ändå inte har något bättre för mig så kan jag ju ta och skriva något fränt. Som..eh..ok, vi gör så här att jag tipsar och otipsar om lite film jag har tittat på under den senaste tiden. I bokstavsordning också så att det känns riktigt göttigt. Och vi börjar då med:
About a son- (2006)
Det var egentligen ganska längesen jag såg den, men den kan få nämnas ändå. Det är en film, dokumentär till och med, som är lite annorlunda. Filmen är baserad på över 25 timmars ljudupptagningar från intervjuer mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Men det är såklart bild med i filmen också, är ju inte bara en svart ruta och så får man sitta där och lyssna, utan det är bilder som kopplas samman med det som sägs, på ett väldigt bra sätt. Och den är väldigt fin.
Air Doll- (2009) Air Doll är baserad på en manga av Yoshiie Goda, och är regisserad av en regissör som kommer nämnas två gånger till innan detta inlägget är slut, nämligen Hirokazu Koreeda. Air Doll handlar om en uppblåsbar docka som utvecklar en själ och får liv. Varje dag när hennes ägare har gått till jobbet, så tar hon, Nozomi, på sig sin maiduniform och går ut och utforskar världen, leker med barnen i sandlådan, och lär sig om världen genom barns ögon. En dag går hon in i en videobutik, där hon träffar Junichi, som hon blir kär i, men trots kärleken så känner hon sig tom och ensam inombords. Och det är väl egentligen det det handlar om. Ensamheten av storstadsliv.
Bakjwi- (2009) Chan-wook Park senaste film som är lite annorlunda från hans andra verk, 
eftersom detta är en vampyrfilm. Hypen verkar ha nått korea också, men, detta är inte dåligt som det är borta i väst. Bakjwi, eller Thirst, handlar om en präst som frivilligt går med på att vara försöksperson för ett vaccin mot en dödligt virus, men något går fel och han blir själv sjuk, och så måste han få en blodtransfusion, och han får då vampyrblod i sig. Vampyrer är väldigt kliché och löjligt nu för tiden, men Chan-wook Park gör det på ett bra sätt så att det inte blir det. Det är samma anda här som i hans tidigare filmer om man tänker på kulisser, musik och generellt utseende. Dessutom så glittrar dom inte. Helt klart sevärt.
Crows zero, Crows zero II- (2007,2009) Av ingen mindre än Takashi Miike. Crows Zero är baserad på den bästsäljande mangan med samma namn, handlar i princip om skolvåld. Lite som en Blue Spring, fast på crack. Genji Takaya (Shun Oguri) har bytt skola det sista året, till den värsta all boy-skolan i hela Japan, för att slåss, vinna och bli ledare över hela skolan, och då inte behöva ta över sin fars Yakuzaverksamhet.
Som nästan alltid med Takashi så är det lite humor inblandat i all allvar också, vissa karaktärer som kanske är lite småkorkade sådär, och små saker. Som i första slagsmålsscenen med Genji, när han slår ner någon, offret åker i marken och det är som att hela världen skakar av kraften.
eftersom detta är en vampyrfilm. Hypen verkar ha nått korea också, men, detta är inte dåligt som det är borta i väst. Bakjwi, eller Thirst, handlar om en präst som frivilligt går med på att vara försöksperson för ett vaccin mot en dödligt virus, men något går fel och han blir själv sjuk, och så måste han få en blodtransfusion, och han får då vampyrblod i sig. Vampyrer är väldigt kliché och löjligt nu för tiden, men Chan-wook Park gör det på ett bra sätt så att det inte blir det. Det är samma anda här som i hans tidigare filmer om man tänker på kulisser, musik och generellt utseende. Dessutom så glittrar dom inte. Helt klart sevärt. Crows zero, Crows zero II- (2007,2009) Av ingen mindre än Takashi Miike. Crows Zero är baserad på den bästsäljande mangan med samma namn, handlar i princip om skolvåld. Lite som en Blue Spring, fast på crack. Genji Takaya (Shun Oguri) har bytt skola det sista året, till den värsta all boy-skolan i hela Japan, för att slåss, vinna och bli ledare över hela skolan, och då inte behöva ta över sin fars Yakuzaverksamhet. Som nästan alltid med Takashi så är det lite humor inblandat i all allvar också, vissa karaktärer som kanske är lite småkorkade sådär, och små saker. Som i första slagsmålsscenen med Genji, när han slår ner någon, offret åker i marken och det är som att hela världen skakar av kraften.
Departed, The- (2006) Såg jag för första gången igår faktiskt. Avgudar originalet Infernal Affairs
(2002), men The Departed var inte sådär hemsk som man oftast tycker att de amerikanska re-makesen är. Jag tycker att Martin Scorsese och de andra har lyckats göra detta riktigt bra. The Departed handlar om Billy Costigan (Leo Dicaprio) som får i uppdrag att jobba undercover för Bostons polis, och infiltrera Gangstern Frank Costellos (Jack Nicholson) liga, medans Colin Sullivan (Matt Damon) gör tvärtom, jobbar för Costello och infiltrerar polisen så att Costello alltid ligger ett steg före. Efter ett tag är det klart för båda sidorna att det finns infiltratörer hos dom, så Billy och Colin lever under ständigt hot om att bli avslöjade av fienden. Båda måste nu snabbt avslöja identiteten på den andre för att rädda sig själva.
Distance-
(2001) Nr.2 av Hirokazu Koreeda. Distance handlar om en grupp individer som träffas pga att nån i deras familj var med i en religiös kult som utförde en terrorattack mot Tokyos vatten. Dom träffas en gång om året för att åka till den plats långt inne i skogen, borta från civilisationen, där den religiösa kulten bodde, för att sörja sina anhöriga. Men denna gången så är det också någon annan där, nån som har varit medlem i kulten, Sakata (Tadanobu Asano). När gruppen bestämmer sig för att åka hem igen så visar det sig att deras bil är snodd, och Sakatas motorcykel lika så. Så dom blir tvugna att följa med Sakata till huset där kulten hade bott och övernatta där med honom, och dom får då veta mer om vad det var som pågick i deras familjemedlemmars huvuden.
(2002), men The Departed var inte sådär hemsk som man oftast tycker att de amerikanska re-makesen är. Jag tycker att Martin Scorsese och de andra har lyckats göra detta riktigt bra. The Departed handlar om Billy Costigan (Leo Dicaprio) som får i uppdrag att jobba undercover för Bostons polis, och infiltrera Gangstern Frank Costellos (Jack Nicholson) liga, medans Colin Sullivan (Matt Damon) gör tvärtom, jobbar för Costello och infiltrerar polisen så att Costello alltid ligger ett steg före. Efter ett tag är det klart för båda sidorna att det finns infiltratörer hos dom, så Billy och Colin lever under ständigt hot om att bli avslöjade av fienden. Båda måste nu snabbt avslöja identiteten på den andre för att rädda sig själva.Distance-
(2001) Nr.2 av Hirokazu Koreeda. Distance handlar om en grupp individer som träffas pga att nån i deras familj var med i en religiös kult som utförde en terrorattack mot Tokyos vatten. Dom träffas en gång om året för att åka till den plats långt inne i skogen, borta från civilisationen, där den religiösa kulten bodde, för att sörja sina anhöriga. Men denna gången så är det också någon annan där, nån som har varit medlem i kulten, Sakata (Tadanobu Asano). När gruppen bestämmer sig för att åka hem igen så visar det sig att deras bil är snodd, och Sakatas motorcykel lika så. Så dom blir tvugna att följa med Sakata till huset där kulten hade bott och övernatta där med honom, och dom får då veta mer om vad det var som pågick i deras familjemedlemmars huvuden. Grave of the Fireflies- (2005) Nippon TV gjorde 2005 en filmspecial av Hotaru No Haka till
minne av andra världskriget som då hade varit över i 60 år. Det är samma story och händelser som i Studio Ghibli filmen från 1988, med samma namn. Bara det att denna versionen är dubbelt så lång och en spelfilm. Grave of the fireflies handlar om Seita och Setsuko, vars pappa är ute och krigar och deras mamma dör i slutet av kriget. Dom bor hos deras moster, men hon är elak mot eftersom att hon inte tycker att dom bidrar med något, så hon slutar ge dom riktigt med mat, så dom bestämmer sig för att flytta in i ett övergivet bombskydd och försöka ta hand om sig själva, vilket kanske inte är så lätt för ett barn, speciellt inte under ett krig. Jag tycker personligen att denna versionen är bättre än animén. Kanske mest för att den här går mer in i karaktärernas story osv.
Harry Brown- (2009) Brittisk film med Michael Caine som lär de brittiska ungdomsligisterna att veta hut. Och då inte genom att sitta i ett klassrum och lyssna på honom, utan genom att skjuta dom i knäskålarna. Även om den kan vara stundtals brutal, så är det aldrig på ett sätt så att det blir överdrivet, utan det känns äkta genom hela filmen. Michael Caine är lysande som Harry Brown, och detta kan ha varit en av de bästa filmerna 2009.
Så se den.
minne av andra världskriget som då hade varit över i 60 år. Det är samma story och händelser som i Studio Ghibli filmen från 1988, med samma namn. Bara det att denna versionen är dubbelt så lång och en spelfilm. Grave of the fireflies handlar om Seita och Setsuko, vars pappa är ute och krigar och deras mamma dör i slutet av kriget. Dom bor hos deras moster, men hon är elak mot eftersom att hon inte tycker att dom bidrar med något, så hon slutar ge dom riktigt med mat, så dom bestämmer sig för att flytta in i ett övergivet bombskydd och försöka ta hand om sig själva, vilket kanske inte är så lätt för ett barn, speciellt inte under ett krig. Jag tycker personligen att denna versionen är bättre än animén. Kanske mest för att den här går mer in i karaktärernas story osv.Harry Brown- (2009) Brittisk film med Michael Caine som lär de brittiska ungdomsligisterna att veta hut. Och då inte genom att sitta i ett klassrum och lyssna på honom, utan genom att skjuta dom i knäskålarna. Även om den kan vara stundtals brutal, så är det aldrig på ett sätt så att det blir överdrivet, utan det känns äkta genom hela filmen. Michael Caine är lysande som Harry Brown, och detta kan ha varit en av de bästa filmerna 2009. Så se den.
Invisible Waves- (2006) Japansk/koreansk/kinesisk/Thailändsk drama/thriller/komedi med 
Tadanobu Asano, som handlar om Kyoji som på order har dödat sin boss fru som han själv också hade ett förhållande med, vilket inte var helt acceptabelt, så han blir tvungen att fly, för hans boss vill nu ha Kyoji död också, från Macau till Thailand med ett kryssningsfartyg. Så han försöker komma undan så gått det går, i ett land där han inte känner någon eller vet vem han kan lita på, eftersom hans boss har folk överallt.
Och nu orkar jag inte skriva mer. Stay tuned for del 2.
Tadanobu Asano, som handlar om Kyoji som på order har dödat sin boss fru som han själv också hade ett förhållande med, vilket inte var helt acceptabelt, så han blir tvungen att fly, för hans boss vill nu ha Kyoji död också, från Macau till Thailand med ett kryssningsfartyg. Så han försöker komma undan så gått det går, i ett land där han inte känner någon eller vet vem han kan lita på, eftersom hans boss har folk överallt. Och nu orkar jag inte skriva mer. Stay tuned for del 2.
The Colonel is reading a letter from the Doctor
Sweet
Fears of the Dark
My name's Pitt. And your ass ain't talkin' your way out of this shit.
Tänkte att eftersom det otroligt nog faktiskt är folk som läser skiten jag skriver
så kan jag ju ta och..skriva något. Tänkte skriva om Quentin Tarantino faktiskt. Han är så jävla cool. Det är inte många personer som man kan säga det om. Att dom är coola. För det finns inte så många som är det. Inte på riktigt. De flesta bara låtsas.
Den första Quentin-filmen jag såg var såklart Pulp Fiction, och jag skulle vilja påstå att det var den filmen som gav mig filmvett. Alla med filmvett har ju sett Pulp Fiction. Skulle jag vilja påstå iallafall. Alla repliker och scener är så välplanerade och välgjorda, vilket säkert kommer från hans egna kärlek till film. Och jag ska inte skriva något utdraget om Pulp Fiction, för alla har sett den. Annars är det något fel på en.
Jag tänker heller inte skriva om Reservoir Dogs eller Jackie Brown, för där gäller samma sak. Både om att man borde ha sett dom och hur dom är gjorda.
Sen var det dags att göra lite tv igen.
Quentin har tidigare gjort ett avsnitt av ER, eller Cityakuten som det så fint heter på svenska, och ett avsnitt av talkshowen Jimmy Kimmel. Denna gången var det, en av mina favoritserier faktiskt, C.S.I Las Vegas. Han gjorde säsongsavslutningen 2005, Grave Danger, som var två avsnitt, och storyn gick ut på att en av kriminalteknikerna, Nick Stokes, blir kidnappad och levande begravd i en glaskista, en story som Quentin utvecklade från en kriminalserie han såg som liten. Ännu mer trivia är att mannen som klippte avsnittet Quentin såg som liten, hans son Alec Smight klippte Grave Danger.
2007 kom Quentin och Robert Rodriguez ut med ett samarbete som var deras hyllning till Grindhouse. Grindhouse är en term för en biograf som huvudsakligen visar exploitation filmer, och då i form av double features.
Quentin och Roberts filmer heter Death Proof och Planet Terror. Death Proof handlar om Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell,
och hur han dödar tjejer med sin bil. Bara det är ju lite WTF?!
Men iaf, efter det så kom hans senaste alster. Nazidödande, skalperande, judar, franska, tyska och andra härligheter i Inglourious Basterds, som är en..ja vad ska man säga..hyllning eller re-make..eller kanske både och till The Inglorious Bastards från 1978. Inglourious Basterds sticker på nått sätt ut mest av alla hans filmer, även om den har typiska Quentin-element, som t.ex. olika stories som knyts ihop till en och rappa repliker. Speciellt Brad Pitts karaktär Aldo Raine har ett speciellt sätt, och det känns som att vissa repliker är improviserade och att Brad och Quentin har haft en diskussion om hur Aldo Raine ska låta. Jag tycker att den karaktären blev guld värd, och en av Brads bästa roller, tillsammans med Tyler Durden i Fight Club.
Men iaf, det jag gillar med Quentin Tarantino är att även om han inte har gjort så många filmer, så är det han gör så välarbetat, och han visar verkligen sin kärlek till film, istället för att göra det som filmbolagen vill att han ska göra. Och dessutom så hjälper han skådespelare tillbaka in i rampljuset. Som John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis, som blev stora namn igen mycket tack vare deras medverkan i Pulp Fiction. Kan ju förövrigt nämna hans samarbete med Japans kung Takashi Miike, i filmen Sukiyaki western Django, där han fick vara med och spela Ringo (Äpple :D). Har man varit med i en Miikefilm, då är man cool. Cool utan att vara pretto. Just det som Quentin är.
Se alla hans filmer. Det är godis för ögonen, och jag slipper skriva mer xD
så kan jag ju ta och..skriva något. Tänkte skriva om Quentin Tarantino faktiskt. Han är så jävla cool. Det är inte många personer som man kan säga det om. Att dom är coola. För det finns inte så många som är det. Inte på riktigt. De flesta bara låtsas. Den första Quentin-filmen jag såg var såklart Pulp Fiction, och jag skulle vilja påstå att det var den filmen som gav mig filmvett. Alla med filmvett har ju sett Pulp Fiction. Skulle jag vilja påstå iallafall. Alla repliker och scener är så välplanerade och välgjorda, vilket säkert kommer från hans egna kärlek till film. Och jag ska inte skriva något utdraget om Pulp Fiction, för alla har sett den. Annars är det något fel på en.
Jag tänker heller inte skriva om Reservoir Dogs eller Jackie Brown, för där gäller samma sak. Både om att man borde ha sett dom och hur dom är gjorda.
Efter Jackie Brown tog det sex år innan Quentin kom med något nytt.
Och då kom han med buller och brak i form av Kill Bill.
Efter Kill Bill så gästregisserade han en scen i Frank Millers Sin City, regisserad av Robert Rodriguez. Ska inte avslöja för mycket om man inte har sett filmen, men det är iaf scenen där Clive Owen och Benicio Del Toro är påväg till dumpningsplatsen. Som betalning för den scenen fick han 1 dollar. Samma betalning som Robert Rodriguez fick för att göra musik till Kill Bill Vol.2. Och då kom han med buller och brak i form av Kill Bill.
En sorts hyllning till asiatisk action, Bruce Lee och Lady Snowblood. Kill Bill är från tidigare alster mycket mer färgglad, har dyrare budget, och går mer in depth i karaktärernas historia, men den har fortfarande kvar Quentins rappa dialog, ingen kan dialog som Quentin kan. Efter det så kom Kill Bill Vol.2, som var en fortsättning, och inte uppföljare av storyn. I Kill Bill så jobbade han ännu en gång med Uma Thurman, som han hade med i Pulp Fiction. Denna gången har hon huvudrollen, och slåss som en man.
Sen var det dags att göra lite tv igen.
Quentin har tidigare gjort ett avsnitt av ER, eller Cityakuten som det så fint heter på svenska, och ett avsnitt av talkshowen Jimmy Kimmel. Denna gången var det, en av mina favoritserier faktiskt, C.S.I Las Vegas. Han gjorde säsongsavslutningen 2005, Grave Danger, som var två avsnitt, och storyn gick ut på att en av kriminalteknikerna, Nick Stokes, blir kidnappad och levande begravd i en glaskista, en story som Quentin utvecklade från en kriminalserie han såg som liten. Ännu mer trivia är att mannen som klippte avsnittet Quentin såg som liten, hans son Alec Smight klippte Grave Danger. 2007 kom Quentin och Robert Rodriguez ut med ett samarbete som var deras hyllning till Grindhouse. Grindhouse är en term för en biograf som huvudsakligen visar exploitation filmer, och då i form av double features.
Quentin och Roberts filmer heter Death Proof och Planet Terror. Death Proof handlar om Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell,
och hur han dödar tjejer med sin bil. Bara det är ju lite WTF?! Men iaf, efter det så kom hans senaste alster. Nazidödande, skalperande, judar, franska, tyska och andra härligheter i Inglourious Basterds, som är en..ja vad ska man säga..hyllning eller re-make..eller kanske både och till The Inglorious Bastards från 1978. Inglourious Basterds sticker på nått sätt ut mest av alla hans filmer, även om den har typiska Quentin-element, som t.ex. olika stories som knyts ihop till en och rappa repliker. Speciellt Brad Pitts karaktär Aldo Raine har ett speciellt sätt, och det känns som att vissa repliker är improviserade och att Brad och Quentin har haft en diskussion om hur Aldo Raine ska låta. Jag tycker att den karaktären blev guld värd, och en av Brads bästa roller, tillsammans med Tyler Durden i Fight Club.
Men iaf, det jag gillar med Quentin Tarantino är att även om han inte har gjort så många filmer, så är det han gör så välarbetat, och han visar verkligen sin kärlek till film, istället för att göra det som filmbolagen vill att han ska göra. Och dessutom så hjälper han skådespelare tillbaka in i rampljuset. Som John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis, som blev stora namn igen mycket tack vare deras medverkan i Pulp Fiction. Kan ju förövrigt nämna hans samarbete med Japans kung Takashi Miike, i filmen Sukiyaki western Django, där han fick vara med och spela Ringo (Äpple :D). Har man varit med i en Miikefilm, då är man cool. Cool utan att vara pretto. Just det som Quentin är.
Se alla hans filmer. Det är godis för ögonen, och jag slipper skriva mer xD
Kill Bill RIP
Bill har dött på riktigt.
David Carradine
8 December 1936- 3 Juni 2009
And if they are of the opinion that it was to quickly made, you can tell them that they were too quick to judge.
Jag har äntligen tagit mig tid till att läsa böcker. Den bok jag har börjat med heter Agitator, som är en bok enbart om den japanska regissören Takashi Miike och hans filmer fram till 2002.Jag har inte sett överdrivet mycket Miike filmer, men jag har ändå sett tillräckligt för att kunna bilda en klar uppfattning om honom och hans skapande. Han är inte en sån där regissör som riktar sig in på en genre, utan gör allt från action, skräck, drama till komedi. Och sen gör han också filmer som man inte riktigt kan sätta i ett fack. Som Visitor Q, som handlar om en man som är en misslyckad tv-reporter som ska försöka göra en dokumentär om våld och sex bland ungdomar, och filmar sin egen son när han blir mobbad och nedslagen, har sex med sin egen dotter som är prostituerad, och har en fru som är heoinmissbrukare. Och så händer det en massa underliga saker som man inte riktigt kan sätta ord på utan att avslöja för mycket.
Miike hade inga som helst planer på att bli regissör när han var ung, han ville egentligen köra dirtbike professionellt. Tills en dag då han lyssnade på radion och det var en reklam för en filmskola som inte hade några intagningsprov, utan alla som ville fick söka. Så han såg det som en möjlighet att komma ifrån sin hemstad. Han sökte och kom in, men gick aldrig på några lektioner, och gjorde aldrig några uppgifter. När alla andra gjorde sina examensfilmer så fick han jobba gratis på olika tv-produktioner eftersom lärarna tyckte att han var den enda man kunde undvara.
Men det var också där han jobbade upp sig i rank och lärde sig. 1991 fick han erbjudandet att göra två v-cinema filmer som är filmer som görs för att gå direkt till video och tjäna pengar. Mellan 91-95 gjorde han tolv v-cinema filmer tills han fick göra sin första riktiga film som var Shinjuku triad society. Och sen dess har det bara gått uppåt. Sen 1991 fram till idag har han regisserat 79 olika projekt inom tv, video och film. Han kan göra upp mot 6 filmer om året då andra regissören kanske bara gör en eller två. Takashi har själv sagt att han inte väljer filmer på grund av storyn, utan han väljer att göra den om han har tid. Men. Han lyckas ändå alltid göra det till sina filmer, det finns vissa attribut som nästan alltid är med i en Miike film. Våld, svart humor och tabubelagda ämnen är tre av dom. Och nu till vad man borde se för att förstå vilken varierande regissör han verkligen är. (Inte i någon speciell ordning)
- Ichi The Killer
- The Bird people in China
- Full Metal Yakuza
- The Happiness of the Katakuris
- Audition
- Visitor Q
- Gozu
- One missed call
- Crow 0
- Sukiyaki western Django
- 4.6 Billion year Love
Sen har jag säkert glömt typ tusen andra filmer som man måste se, men det är bara att ta och se ALLT helt enkelt. Förutom snedsteget Imprint. Den klarar vi alla oss utan. Och det finns så mycket mer att säga om den här mannen. Men det får ni upptäcka själva, för annars är det ju inte roligt.
Läs, se, skratta och var glad!
Läs, se, skratta och var glad!
Ai no corrida
Eller Sinnenas Rike som den heter på svenska, är en verklighetsbaserad film som tar plats i pre-war japan 1936.
Filmen handlar om en tjänare vid namn Sada Abe och husbonden Kichizo Ishida som börjar ha en kärleksaffär som slutar i besatthet. Inte så mycket av varandra utan av sex. Men jaha, varför är just deras historia så känd kan man undra?
Anledningen till att historien blev så känd var för att Sada skar av Kichis penis och mördade honom. Och istället för att ses som en mördare så sågs hon som en hjältinna.
Filmen gjordes 40 år efter händelsen och blev totalförbjuden i flera länder. Inte bara pågrund av storyn, utan av alla explicita scener. Man kan ju censurera, men filmen hade blivit tio minuter lång om man hade gjort det här. Till och med jag tänkte vid vissa tillfällen att så där kan man ju inte göra. Det var ju vissa grejer som man inte är van vid att se i riktiga filmer. Typ inzoomade, hårda penisar, vaginor som blir penetrerade med vad man kan tro var en gammaldags dildo osv. Och jag är inte den som är den. Jag har absolut inga problem med porr eller sex.
Det var dock en scen som inte var okej, och det var när, vem jag har för mig var Sada, molesterade en liten pojke på typ fyra-fem år. Det var ju inte direkt som att dom kunde ha fejkat den scenen.
Men! Om man ska bortse från all graphic porn, så var det en film som var helt klart sevärd. Det handlar ändå om mänsklig natur, och hur ett behov lätt kan bli en besatthet.
Filmen handlar om en tjänare vid namn Sada Abe och husbonden Kichizo Ishida som börjar ha en kärleksaffär som slutar i besatthet. Inte så mycket av varandra utan av sex. Men jaha, varför är just deras historia så känd kan man undra?
Anledningen till att historien blev så känd var för att Sada skar av Kichis penis och mördade honom. Och istället för att ses som en mördare så sågs hon som en hjältinna.
Filmen gjordes 40 år efter händelsen och blev totalförbjuden i flera länder. Inte bara pågrund av storyn, utan av alla explicita scener. Man kan ju censurera, men filmen hade blivit tio minuter lång om man hade gjort det här. Till och med jag tänkte vid vissa tillfällen att så där kan man ju inte göra. Det var ju vissa grejer som man inte är van vid att se i riktiga filmer. Typ inzoomade, hårda penisar, vaginor som blir penetrerade med vad man kan tro var en gammaldags dildo osv. Och jag är inte den som är den. Jag har absolut inga problem med porr eller sex.
Det var dock en scen som inte var okej, och det var när, vem jag har för mig var Sada, molesterade en liten pojke på typ fyra-fem år. Det var ju inte direkt som att dom kunde ha fejkat den scenen.
Men! Om man ska bortse från all graphic porn, så var det en film som var helt klart sevärd. Det handlar ändå om mänsklig natur, och hur ett behov lätt kan bli en besatthet.
Within absolute silence, a naked man wanders through a dark and depressing landscape recalling the excruciating details of his last encounter with his former lover.
Jag tänker börja min fina blogg med att skriva om den finaste personen som finns inom japansk film.
Mannen, myten, legenden- Tadanobu Asano.
Okej han kanske inte är en myt eller legend. Men han kommer utan tvekan att bli det.
Mitt första möte med Tadanobu var när han spelade den sado-masochistiska yakuza medlemmen Kakihara i Ichi The Killer, och man förstod med en gång att det var något speciellt med honom. Han var ju ändå den coola mannen med uppskurna kinder och piercingar som höll ihop det hela, skitfula outfits som på något magiskt sätt blir osynliga, man glömmer bort att titta på dom, allt man kan koncentrera sig på är hans skådespel. Man blir helt borttappad.
Borttappad är ett bra ord. Det förklarar hur man känner sig när man ser en film med honom. Man glömmer helt bort verkligheten, och man kvicknar till först när eftertexterna har slutat rulla.
Det jag gillar med honom, förutom att han är så sjukt bra, är att han inte väljer att göra meningslösa roller, utan roller som får en att tänka efter. Roller som får en att tänka på hur man själv är som person och hur man ser på livet.
På Imdb så är han beskriven som en blandning mellan Johnny Depp och Toshiro Mifune, och att han är nutidens viktigaste japanska skådespelare. Jag håller fulllständigt med. På båda punkterna. Han samarbetar ofta med nutidens viktigaste regisörrer, enligt mig då, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Och om det inte får er att förstå hur fin han är så tycker jag att ni ska se Survive style 5+ och skratta lite, eller Vital och Last life in the Universe och gråt en skvätt, eller se Bright Future och lär dig hur man gör en saltvatten manet till en sötvatten manet. Och se Ichi the killer. Bara gör det! Och Rampo Noir, och, och, och, och, det finns så mycket!!!
Och inte nog med att han är skådespelare, han är också gitarrist och sångare i ett tvåmannaband och modell. Det sista förstår man verkligen. Han är sån som skulle kunna ligga och sova i ett dike i tre år och fortfarande se cool ut.
Egentligen skulle man inte ha skrivet det här inlägget. För det finns inte tillräckligt bra ord för att man ska kunna skriva om Tadanobu. Man måste se det själv. Så gör det! Se allt! Om det är någon som förtjänar uppmärksamhet så är det han.
Mannen, myten, legenden- Tadanobu Asano.
Okej han kanske inte är en myt eller legend. Men han kommer utan tvekan att bli det.
Mitt första möte med Tadanobu var när han spelade den sado-masochistiska yakuza medlemmen Kakihara i Ichi The Killer, och man förstod med en gång att det var något speciellt med honom. Han var ju ändå den coola mannen med uppskurna kinder och piercingar som höll ihop det hela, skitfula outfits som på något magiskt sätt blir osynliga, man glömmer bort att titta på dom, allt man kan koncentrera sig på är hans skådespel. Man blir helt borttappad.
Borttappad är ett bra ord. Det förklarar hur man känner sig när man ser en film med honom. Man glömmer helt bort verkligheten, och man kvicknar till först när eftertexterna har slutat rulla.
Det jag gillar med honom, förutom att han är så sjukt bra, är att han inte väljer att göra meningslösa roller, utan roller som får en att tänka efter. Roller som får en att tänka på hur man själv är som person och hur man ser på livet.
På Imdb så är han beskriven som en blandning mellan Johnny Depp och Toshiro Mifune, och att han är nutidens viktigaste japanska skådespelare. Jag håller fulllständigt med. På båda punkterna. Han samarbetar ofta med nutidens viktigaste regisörrer, enligt mig då, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Och om det inte får er att förstå hur fin han är så tycker jag att ni ska se Survive style 5+ och skratta lite, eller Vital och Last life in the Universe och gråt en skvätt, eller se Bright Future och lär dig hur man gör en saltvatten manet till en sötvatten manet. Och se Ichi the killer. Bara gör det! Och Rampo Noir, och, och, och, och, det finns så mycket!!!
Och inte nog med att han är skådespelare, han är också gitarrist och sångare i ett tvåmannaband och modell. Det sista förstår man verkligen. Han är sån som skulle kunna ligga och sova i ett dike i tre år och fortfarande se cool ut.
Egentligen skulle man inte ha skrivet det här inlägget. För det finns inte tillräckligt bra ord för att man ska kunna skriva om Tadanobu. Man måste se det själv. Så gör det! Se allt! Om det är någon som förtjänar uppmärksamhet så är det han.