Nu kommer det lite mer fin konst.
Denna gången handlar det om en japansk konstnär vid namn Atsushi Fukui.

Atsushi Fukui kallade en gång sin konst sovrumsmålningar. Med detta syftade han på en upplevelse av att ligga i sängen och iaktta scener som han inte kan bestämma är verkliga eller overkliga och som framträder och försvinner inför hans ögon då hans blick svävar fritt i rummet. Dammpartiklar på fönstret och golvet tycks bli större när vi iakttar dem. Den nakna glödlampan i rummet förvandlas till en måne eller ett ufo och skapar en värld av hallucinationer och mystik.
Dessa målningar med sina unika visuella uttryck tycks vid första anblicken platta.
Men egentligen är de intensiva färgerna uppbyggda på duken och skapar ett djupt och nyanserat bildlandskap.
Och det är verkligen så dom är. Väldigt drömska, overkliga, samtidigt verkliga. Dom är mjuka och man vill gå in i dom och känna hur dom känns. Andas in hela atmosfären.

De flesta av hans målningar är kvadratiska, och influerade av skivomslag han såg som liten.
Han gör bilder av världen som han ser den just nu, snarare än den objektiva världen. De bygger på personliga upplevelser av vardagsvärlden. Varje tavla utstrålar olika känslor, ensamhet och allt som livet är.
Och så gillar han svamp väldigt mycket. Bara det gör det ju värt att se hans verk. Han jobbar med akryl, men det ser ut som det är akvarell. Sjukt skillad med andra ord.

Och nu mina vänner är det dags för lite konsthistoria!
Och det handlar om en av mina favoritkonstnärer. Caravaggio.
Han föddes den 28 september 1573 i Caravaggio nära Bergamo och dog 18 juli 1610 i Porto Ercole, var en italiensk barockmålare. Han bröt till viss del med den måleriska konventionen och betonade naturalismen i sina verk.

Okej, inte ens jag tycker att det är intressant med fakta så vi skiter i den delen.
Det jag gillar med Caravaggios målningar är att det är mycket ond bråd död, nakna pojkar, ångest och religion på ett snuskigt sätt. Han gör inte vanliga motiv på en massa tråkiga tanter och gubbar som står där och ser fina ut. Utan det är mer uttryck, lite som att se på en film. Och det mjuka ljuset får en att tycka att det är vackert med blodbad, korsfästelse, folk som blir nertrampade av hästar och nakna barn som leker med ormar. En fröjd för ögonen helt enkelt.

Bandet jag ska tipsa om är ett instrumentalt post-rock band från japan som heter Mono.
Och jag tycker att det passar bra nu när det är vår, för deras musik låter som våren. Det är lagom varmt och mysigt. Varje andetag gör en levande, får en att känna att det finns hopp för mänskligheten. Och man vill bara sitta ner och titta på blommorna och allt är..underbart. http://www.youtube.com/watch?v=pF0bFCvN17I

Jag tänker börja min fina blogg med att skriva om den finaste personen som finns inom japansk film.
Mannen, myten, legenden- Tadanobu Asano.
Okej han kanske inte är en myt eller legend. Men han kommer utan tvekan att bli det.
Mitt första möte med Tadanobu var när han spelade den sado-masochistiska yakuza medlemmen Kakihara i Ichi The Killer, och man förstod med en gång att det var något speciellt med honom. Han var ju ändå den coola mannen med uppskurna kinder och piercingar som höll ihop det hela, skitfula outfits som på något magiskt sätt blir osynliga, man glömmer bort att titta på dom, allt man kan koncentrera sig på är hans skådespel. Man blir helt borttappad.
Borttappad är ett bra ord. Det förklarar hur man känner sig när man ser en film med honom. Man glömmer helt bort verkligheten, och man kvicknar till först när eftertexterna har slutat rulla.
Det jag gillar med honom, förutom att han är så sjukt bra, är att han inte väljer att göra meningslösa roller, utan roller som får en att tänka efter. Roller som får en att tänka på hur man själv är som person och hur man ser på livet.
På Imdb så är han beskriven som en blandning mellan Johnny Depp och Toshiro Mifune, och att han är nutidens viktigaste japanska skådespelare. Jag håller fulllständigt med. På båda punkterna. Han samarbetar ofta med nutidens viktigaste regisörrer, enligt mig då, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Och om det inte får er att förstå hur fin han är så tycker jag att ni ska se Survive style 5+ och skratta lite, eller Vital och Last life in the Universe och gråt en skvätt, eller se Bright Future och lär dig hur man gör en saltvatten manet till en sötvatten manet. Och se Ichi the killer. Bara gör det! Och Rampo Noir, och, och, och, och, det finns så mycket!!!
Och inte nog med att han är skådespelare, han är också gitarrist och sångare i ett tvåmannaband och modell. Det sista förstår man verkligen. Han är sån som skulle kunna ligga och sova i ett dike i tre år och fortfarande se cool ut.
Egentligen skulle man inte ha skrivet det här inlägget. För det finns inte tillräckligt bra ord för att man ska kunna skriva om Tadanobu. Man måste se det själv. Så gör det! Se allt! Om det är någon som förtjänar uppmärksamhet så är det han.