Har ännu en gång snöat in på Studio Ghibli och Hayao Miyazaki. Mest för att jag försöker klura ut hur jag ska avsluta min halvsleeve. Vill ha massa sotbollar och grejer. Sen hittar man fina grafiska filmaffischer också...och så blir man glad.

Ny kategori här i bloggen, nämligen verkligheten. Jag har alltid tyckt att just verkligheten är något av det mest intressantaste som finns och vi börjar med en mind fuck. Mind fuck foh realz. En gammal video men jag blir lika fascinerad varje gång jag ser den. "The known Universe" skapad av American Museum of Natural History. Får lite hjärtklappning när jag ser den.. Vi är verkligen ingenting...

Ibland är det bra att titta på serier, speciellt när dem har valt att ta med musik. Och inte vilken musik som helst, utan musik som faktiskt är bra.

NU är jag kanske tillbaka...dvs om jag inte glömmer bort skiten en gång till...och nu orkar jag inte skriva en massa bös men det är ett nytt inlägg här i af så var nöjda xD

Emily Connor aka Applemilk88 aka C.Cedille har startat ett projekt med gitarristen från Tokyo Jihen, Mikio, Shiina Ringos gamla band. Projektet i fråga heter Oh Sunshine! Dem har släppt två videos och här är dem :D

Ja just det ja..jag har fortfarande en sån här.. går lite knöggligt detta... medans ni väntar kan ni få se en bild på en katt :D

Har det varit i min värld..konstigt nog så är det faktiskt folk som läser all dynga som jag skriver på den här fina bloggen. Eller ja, dynga är det ju inte, utan bara en massa awesome saker.
Påtal om saker, så ska jag nog peta in en ny kategori här i bloggen, och kategorin är just saker. Saker är roligt.

Och för att detta inlägget ska vara lite vettigt så kan jag ge er ännu ett filmtips, denna gången en sydkoreansk film som heter If you were me (2003). Sex regissörer, bl.a. Chan-wook Park, har gjort varsin kortfilm med temat diskrimination i korea. Den är fin ända ner i kameravinklarna, så se den!

Nu ska jag klura på lite saker.

Herrå!

av filmtipsen..vet ju hur mycket ni gillar det..När jag tipsar om film dvs.

Först ut är koreanska dramakomedin Castaway on the moon (2009), som handlar om Kim som försöker ta livet av sig genom att dränka sig i Hanfloden. Men det går inte så bra, för han sköljs upp (heter det så? xD)  på stranden av en liten ö i mitten av floden och kan inte ta sig därifrån. Samtidigt, uppe på fastlandet, lever en tjej i ett av höghusen nära floden. Hon har isolerat sig inne på sitt rum och har inte lämnat det på tre år. Hennes hobbys är att låtsas vara någon annan genom en blogg, och ta kort på månen, för där finns det inga människor. Och två gånger om året så har militären övningar, alla invånare måste vara inomhus och då lämna gatorna i staden helt öde, när detta sker passar hon på att fotografera staden och får då syn på Kim ute på den lilla ön, hon tror att han är en utomjording, och bestämmer sig för att ta kontakt med honom.

The Great Happiness Space-Tale of an Osaka love thief(2006)- Detta är en dokumentär som handlar om hostklubbar i Japan, dit går kvinnor för att dricka och spendera tid med hostpojkar, attraktiva, charmiga unga män som får kvinnorna att känna sig bra. Dokumentären tar plats i Osaka och den populära hostklubben Cafe Rakkyo, som inte är en sexklubb, utan kvinnor kommer dit mer för den känslomässiga aspekten, kvinnorna i fråga är oftast fuzoku, dvs prostituerade, så dokumentären tar en igenom den mörka sidan av vad som egentligen pågår i och runt dessa hostklubbar. Väldigt intressant imo.

Mongol(2007)- Med Tadanobu Asano (som är med lite överallt här i bloggen :)). Mongol handlar om Temujin (asano) som man får följa från 9års ålder då han följer med sin far, ledaren av mongolerna, på en resa till en annan by för att där välja sin framtida fru. Han väljer Börte, och lovar henne att han ska komma tillbaka efter fem år och gifta sig med henne. På vägen tillbaka hem till sin egen by blir hans pappa förgiftad, av en rival som vill ta över rollen som ledare, och dör. Temujin måste nu kämpa för att inte själv bli mördad, och man får följa han till vuxen ålder då han måste kriga för sin överlevnad.
Mongol var Oscarnominerad till bästa utländska film 2008, och borde ha vunnit istället för Departures imo.

Nobody Knows(2004)- Av Hirokazu Koreeda. Verklighetsbaserad berättelse om en ensamstående mamma med fyra barn som har olika pappor, ingen utbildning, och ingen får veta att dom ens finns. Den äldsta pojken, 12, Akira får vara in charge av alla medans mamman jobbar. Han får handla och laga mat och se till så att de andra sköter sig. En dag kommer mamman hem och säger att hon har träffat en ny kille, och att hon är kär, så hon ska åka iväg med honom ett "litet" tag, och lämnar barnen ensamma hemma i flera månader i sträck. Barnen har knappt några pengar. Till slut stängs vattnet av och dom blir tvungna att gå och tvätta sig i en park. Och allt blir mer och mer misär ju längre tiden går, pengarna tar slut och barnen börjar svälta.
Nobody knows är dock en en finare version av vad som verkligen hände. Den verkliga mamman hade döda spädbarn i garderoben osv. Dock är den mycket sevärd.

Och det var nog allt för den här gången..skulle egentligen ha skrivit om The Taste of Tea(2004) också men den är för svår för att förklara, så ni får kolla upp det själva xD..kan ju säga så mycket som att det är en japansk komedi..typ..som följer en familj..den lilla flickan i familjen blir förföljd av en jättekopia av sig själv..och ja..lite sådär mystisk är den.. men fin..och sööt..och Tadanobu hehe.. så se den också :D..
Blev en ganska stor asian bomb här kände jag lite nu..men asian is good.. Så..nästa  inlägg kommer nog och ha asiatisk inslag..om jag orkar skriva om det jag hade tänkt skriva om..annars skriver jag om något heeelt annat..
aja..Hej svejs så länge :)

Hehe, man kan tro att jag är sämst i världen på att uppdatera, men det finns faktiskt sämre. Tro mig ;).
Så nu när jag ändå inte har något bättre för mig så kan jag ju ta och skriva något fränt. Som..eh..ok, vi gör så här att jag tipsar och otipsar om lite film jag har tittat på under den senaste tiden. I bokstavsordning också så att det känns riktigt göttigt. Och vi börjar då med:

About a son- (2006) Det var egentligen ganska längesen jag såg den, men den kan få nämnas ändå. Det är en film, dokumentär till och med, som är lite annorlunda. Filmen är baserad på över 25 timmars ljudupptagningar från intervjuer mellan journalisten Michael Azerrad och Kurt Cobain. Men det är såklart bild med i filmen också, är ju inte bara en svart ruta och så får man sitta där och lyssna, utan det är bilder som kopplas samman med det som sägs, på ett väldigt bra sätt. Och den är väldigt fin.

Air Doll- (2009) Air Doll är baserad på en manga av Yoshiie Goda, och är regisserad av en regissör som kommer nämnas två gånger till innan detta inlägget är slut, nämligen Hirokazu Koreeda.
Air Doll handlar om en uppblåsbar docka som utvecklar en själ och får liv. Varje dag när hennes ägare har gått till jobbet, så tar hon, Nozomi, på sig sin maiduniform och går ut och utforskar världen, leker med barnen i sandlådan, och lär sig om världen genom barns ögon. En dag går hon in i en videobutik, där hon träffar Junichi, som hon blir kär i, men trots kärleken så känner hon sig tom och ensam inombords. Och det är väl egentligen det det handlar om. Ensamheten av storstadsliv.

Bakjwi- (2009) Chan-wook Park senaste film som är lite annorlunda från hans andra verk, eftersom detta är en vampyrfilm. Hypen verkar ha nått korea också, men, detta är inte dåligt som det är borta i väst. Bakjwi, eller Thirst, handlar om en präst som frivilligt går med på att vara försöksperson för ett vaccin mot en dödligt virus, men något går fel och han blir själv sjuk, och så måste han få en blodtransfusion, och han får då vampyrblod i sig. Vampyrer är väldigt kliché och löjligt nu för tiden, men Chan-wook Park gör det på ett bra sätt så att det inte blir det. Det är samma anda här som i hans tidigare filmer om man tänker på kulisser, musik och generellt utseende. Dessutom så glittrar dom inte. Helt klart sevärt.

Crows zero, Crows zero II- (2007,2009) Av ingen mindre än Takashi Miike. Crows Zero är baserad på den bästsäljande mangan med samma namn, handlar i princip om skolvåld. Lite som en Blue Spring, fast på crack. Genji Takaya (Shun Oguri) har bytt skola det sista året, till den värsta all boy-skolan i hela Japan, för att slåss, vinna och bli ledare över hela skolan, och då inte behöva ta över sin fars Yakuzaverksamhet.
Som nästan alltid med Takashi så är det lite humor inblandat i all allvar också, vissa karaktärer som kanske är lite småkorkade sådär, och små saker. Som i första slagsmålsscenen med Genji, när han slår ner någon, offret åker i marken och det är som att hela världen skakar av kraften.

Departed, The- (2006) Såg jag för första gången igår faktiskt. Avgudar originalet Infernal Affairs (2002) men The Departed var inte sådär hemsk som man oftast tycker att de amerikanska re-makesen är. Jag tycker att Martin Scorsese och de andra har lyckats göra detta riktigt bra. The Departed handlar om Billy Costigan (Leo Dicaprio) som får i uppdrag att jobba undercover för Bostons polis, och infiltrera Gangstern Frank Costellos (Jack Nicholson) liga, medans Colin Sullivan (Matt Damon) gör tvärtom, jobbar för Costello och infiltrerar polisen så att Costello alltid ligger ett steg före. Efter ett tag är det klart för båda sidorna att det finns infiltratörer hos dom, så Billy och Colin lever under ständigt hot om att bli avslöjade av fienden. Båda måste nu snabbt avslöja identiteten på den andre för att rädda sig själva.

Distance- (2001) Nr.2 av Hirokazu Koreeda. Distance handlar om en grupp individer som träffas pga att nån i deras familj var med i en religiös kult som utförde en terrorattack mot Tokyos vatten. Dom träffas en gång om året för att åka till den plats långt inne i skogen, borta från civilisationen, där den religiösa kulten bodde, för att sörja sina anhöriga. Men denna gången så är det också någon annan där, nån som har varit medlem i kulten, Sakata (Tadanobu Asano). När gruppen bestämmer sig för att åka hem igen så visar det sig att deras bil är snodd, och Sakatas motorcykel lika så. Så dom blir tvugna att följa med Sakata till huset där kulten hade bott och övernatta där med honom, och dom får då veta mer om vad det var som pågick i deras familjemedlemmars huvuden.

Grave of the Fireflies- (2005) Nippon TV gjorde 2005 en filmspecial av Hotaru No Haka till minne av andra världskriget som då hade varit över i 60 år. Det är samma story och händelser som i Studio Ghibli filmen från 1988, med samma namn. Bara det att denna versionen är dubbelt så lång och en spelfilm. Grave of the fireflies handlar om Seita och Setsuko, vars pappa är ute och krigar och deras mamma dör i slutet av kriget. Dom bor hos deras moster, men hon är elak mot eftersom att hon inte tycker att dom bidrar med något, så hon slutar ge dom riktigt med mat, så dom bestämmer sig för att flytta in i ett övergivet bombskydd och försöka ta hand om sig själva, vilket kanske inte är så lätt för ett barn, speciellt inte under ett krig. Jag tycker personligen att denna versionen är bättre än animén. Kanske mest för att den här går mer in i karaktärernas story osv.

Harry Brown- (2009) Brittisk film med Michael Caine som lär de brittiska ungdomsligisterna att veta hut. Och då inte genom att sitta i ett klassrum och lyssna på honom, utan genom att skjuta dom i knäskålarna. Även om den kan vara stundtals brutal, så är det aldrig på ett sätt så att det blir överdrivet, utan det känns äkta genom hela filmen. Michael Caine är lysande som Harry Brown, och detta kan ha varit en av de bästa filmerna 2009.
Så se den.

Invisible Waves- (2006) Japansk/koreansk/kinesisk/Thailändsk drama/thriller/komedi med Tadanobu Asano, som handlar om Kyoji som på order har dödat sin boss fru som han själv också hade ett förhållande med, vilket inte var helt acceptabelt, så han blir tvungen att fly, för hans boss vill nu ha Kyoji död också, från Macau till Thailand med ett kryssningsfartyg. Så han försöker komma undan så gått det går, i  ett land där han inte känner någon eller vet vem han kan lita på, eftersom hans boss har folk överallt.

Och nu orkar jag inte skriva mer. Stay tuned for del 2.

Läste nånstans att denna ps3 reklamen inte gillas av Sonys marknadschef Peter Dille, för det får företaget att verka arrogant, och den uppfattas som hotfull. Och..jag gillar den. Tycker att det är coolt med lite innovativ reklam, det hade ju inte varit lika spännande med en reklam som visar en snubbe som sitter hemma i soffan och lirar och så får man se olika klipp från det han spelar osv..så som de flesta tv-spel och konsoll reklamer ser ut mao.. Detta gör så att PS3 känns som en lite mer seriös konsoll än x-box oxh Wii, som mer känns riktade till barn och ungdomar...och hemmafruar..Dessutom så är det precis denna känslan man har när man spelar, först känner man sig lite som ett barn på julafton, sen blir man lite manisk, och sist när spelet är slut så blir man lite ledsen i ögat..dvs om det var ett bra spel...men som sagt..Jag gillar den :D

 

Är enligt mig, den amerikanska skådespelaren Jesse Eisenberg. Han är inte speciellt hollywoodsnygg, mer Woody Allensnygg. Då menar jag inte att han liknar Woody Allen, eller jo kanske till sättet, och att han lätt skulle kunna vara med i en av hans filmer. Han har ett nördigt men samtidigt charmigt sätt, tjockt krulligt hår som man tenderar att tänka: Om han rakade av det så skulle han kanske vara snygg. Men det är kanske också där hans kraft sitter. Det är ju trots allt en ovanlig look. Men skit i hur han ser ut, det är ju inte det det handlar om. Den första filmen jag såg med honom var för några månader sen, och filmen var Zombieland, en skräck/komedi om Columbus som är påväg hem efter att hela jorden har blivit zombieinfesterat, och på vägen möter han the bad ass motherfucker Tallahassee, spelad av Woody Harrelson, som är ute efter den sista Twinkien i världen. Sen gör Bill Murray en cameo också, bara det är guld värt. Gå och hyr eller köp den, eller ladda ner. Sjukt sevärd imo, helt klart en av de bästa filmerna 2009, och jag vill inte skriva en längre förklaring, för det är en sån film man ska se utan att veta alldeles för mycket om den.
Sen såg jag komedin Adventureland, där han har lite av samma roll, fast utan zombies, och han spelar James Brennan, som sommaren innan han ska börja på college får veta att hans föräldrar inte har råd att betala för det,

 

så han tvingas jobba på ett nöjesfält. Där träffar han Em, spelade av kristen Stewart :S, och blir såklart kär och grejer. Sen är Kristen Wiig och Bill Hader från Saturday Night Live med, bara det är klockrent. Sen ska jag inte säga så mycket mer om filmerna, tycker bilderna är tilltalade nog :D, fast kan ju säga det att det är Jesse som gör filmerna, och jag tror att han kommer vara the next big thing i Hollywoodland. Se båda filmerna, så ska jag ta och försöka göra klart det andra inlägget som är i görning.

Nu kommer minsann det första inlägget om saker jag inte gillar.
Det ska handla om två japanska filmer. Okuribito och 964 Pinocchio.
Okuribito, eller Departures, Avsked, vann en Oscar för bästa utländska film 2009, och det är just det som jag inte gillar, för det är en bra film, men den är långt ifrån att vara Oscar-bra, för jag har sett tusen (för att överdriva lite) japanska filmer som är sjukt mycket bättre än Okuribito. Det var så mycket som kändes fel. Som de smålöjliga inslagen som skulle klassas som humor, och kamerafiltret eller vad man ska kalla det för. Hade filmen varit lite mörkare så hade det känts mer rätt, men detta kändes som vilket japanskt tv-drama som helst. Och Ryoko Hirosue var katastofal som huvudkaraktärens fru. Det funkar inte riktigt att ha en animerad karaktär i ett drama, det hade varit mycket bättre om det var en seriös karaktär, eller mer kvinnlig för den delen. Och filmen i sig är inte speciellt gripande heller. Visst är den fin, men den känns för opersonlig för att man ska bry sig riktigt. Karaktärerna visar inte så mycket känslor, dvs om man inte räknar med de anhöriga till de döda.
Känns inte riktigt som att dom som väljer ut filmerna borta i Hollywoodland har sett så mycket asiatisk film, för denna filmen är som vilket drama som helst, bara att den har lyckats ta sig ända bort till landet i väst. Och hej va ambivalent jag är när jag skriver. Men det är bara för att den var bra, men fan inte i närheten av att vara oscar-bra. Se den och bilda en egen uppfattning vetja.

Och så den andra filmen. 964 Pinocchio från 1991. Jag har aldrig velat att en film ska vara slut så mycket som när jag såg denna. Och jag har ändå sett Tetsuo. Tror nästan att regissören Shozin Fukui är ett fan av Shinya Tsukamoto, med tanke på likheterna mellan filmerna. Men iaf, det jag vill ha sagt är att det här är nog den vidrigaste filmen jag nånsin sett. Alltså, man har ju sett mycket äckliga grejer i sina dar, men det var något med denna filmen som fick mig att bara känna fy fan! Kan nog ha något med den där tjejen att göra, för det har inte så mycket med spyorna att göra. Inte ens ätandet av spyorna, utan det var lätena hon gjorde. Och nu när jag tänker efter så var det inte bara hon utan även Pinocchio. Dom lät som utvecklingsstörda. Sånna där utvecklingsstörda som sitter i rullstol och kan inte göra nånting själva, som bara sitter där och dreglar och gör läten, för dom kan inte prata. Sånna läten var det. Och det var sjukt frustrerande att behöva sitta och kolla på detta. Det riktigt gnager i en. Och det gnager i en nu när man tänker på det. Det är så att man känner att man vill ha det osett. Hade hellre sett Twilight eller nått annat skräp. Så hemskt var det. Och när hon försöker lära honom att säga sitt namn..snälla skjut mig! Och vad var grejen med senapen och ketchupen?! aja..nog med dravel..ska skriva om något glatt istället..matane

shit man va dålig bloggare jag är. Men håll till godo alla pöplin, jag håller på att knåpa ihop lite grejer som ni ska få vältra er i inom en snar framtid. Tyvärr så blir det dock inget Massive Attack- Teardrop relaterat, men ni kan ju iaf få gissa på vad det var jag tänkte skriva om. Så kan ni få vinna...äran av att vara mest sakkunnig xD .
Sen kan jag ju också, nu när jag ändå håller på, tipsa om en vloggare på tuben som jag tycker är lite komisk..vem vet..kanske inte bara är jag som har världens torraste humor. Hon heter iaf Natalie Tran och Communitychannel på tuben. I hennes videos så pratar hon om vardagssituationer på ett komiskt sätt, och gör små inslag där, oftast, hon har alla roller. Iaf. JAG tycker hon är rolig så hon får vara med här.

I min jakt efter en annan konstnär så trillade jag över något helt annan. Nämligen San Fransisco- baserade Greg "Craola" Simkins. Jag fastnade för honom med en gång. Hans konst är som en blandning mellan Jim Woodring och Mark Ryden, fast med en ännu mörkare underton. Om man skulle ta och jämföra med Mark Ryden så är Marks bilder ljusa, rosa, söta men ändå med en tvist, som t.ex kroppar utan hud osv. Men Craolas bilder är mörka, förruttnade, perversa och äckliga. Fast ändå söta. Han blandar också in populärkultur. Som Star Wars, Family Guy, Tim Burton karaktärer, Smurfarna och My Little Ponys. Bara för att nämna några. Greg "Craola" Simkins är definitivt ett namn man ska lägga på minnet.

Tänkte att eftersom det otroligt nog faktiskt är folk som läser skiten jag skriver så kan jag ju ta och..skriva något. Tänkte skriva om Quentin Tarantino faktiskt. Han är så jävla cool. Det är inte många personer som man kan säga det om. Att dom är coola. För det finns inte så många som är det. Inte på riktigt. De flesta bara låtsas.
Den första Quentin-filmen jag såg var såklart Pulp Fiction, och jag skulle vilja påstå att det var den filmen som gav mig filmvett. Alla med filmvett har ju sett Pulp Fiction. Skulle jag vilja påstå iallafall. Alla repliker och scener är så välplanerade och välgjorda, vilket säkert kommer från hans egna kärlek till film. Och jag ska inte skriva något utdraget om Pulp Fiction, för alla har sett den. Annars är det något fel på en.
Jag tänker heller inte skriva om Reservoir Dogs eller Jackie Brown, för där gäller samma sak. Både om att man borde ha sett dom och hur dom är gjorda.
Efter Kill Bill så gästregisserade han en scen i Frank Millers Sin City, regisserad av Robert Rodriguez. Ska inte avslöja för mycket om man inte har sett filmen, men det är iaf scenen där Clive Owen och Benicio Del Toro är påväg till dumpningsplatsen. Som betalning för den scenen fick han 1 dollar. Samma betalning som Robert Rodriguez fick för att göra musik till Kill Bill Vol.2.
Sen var det dags att göra lite tv igen. Quentin har tidigare gjort ett avsnitt av ER, eller Cityakuten som det så fint heter på svenska, och ett avsnitt av talkshowen Jimmy Kimmel. Denna gången var det, en av mina favoritserier faktiskt, C.S.I Las Vegas. Han gjorde säsongsavslutningen 2005, Grave Danger, som var två avsnitt, och storyn gick ut på att en av kriminalteknikerna, Nick Stokes, blir kidnappad och levande begravd i en glaskista, en story som Quentin utvecklade från en kriminalserie han såg som liten. Ännu mer trivia är att mannen som klippte avsnittet Quentin såg som liten, hans son Alec Smight klippte Grave Danger.
2007 kom Quentin och Robert Rodriguez ut med ett samarbete som var deras hyllning till Grindhouse. Grindhouse är en term för en biograf som huvudsakligen visar exploitation filmer, och då i form av double features.
Quentin och Roberts filmer heter Death Proof och Planet Terror. Death Proof handlar om Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell, och hur han dödar tjejer med sin bil. Bara det är ju lite WTF?!
Men iaf, efter det så kom hans senaste alster. Nazidödande, skalperande, judar, franska, tyska och andra härligheter i Inglourious Basterds, som är en..ja vad ska man säga..hyllning eller re-make..eller kanske både och till The Inglorious Bastards från 1978. Inglourious Basterds sticker på nått sätt ut mest av alla hans filmer, även om den har typiska Quentin-element, som t.ex. olika stories som knyts ihop till en och rappa repliker. Speciellt Brad Pitts karaktär Aldo Raine har ett speciellt sätt, och det känns som att vissa repliker är improviserade och att Brad och Quentin har haft en diskussion om hur Aldo Raine ska låta. Jag tycker att den karaktären blev guld värd, och en av Brads bästa roller, tillsammans med Tyler Durden i Fight Club.
Men iaf, det jag gillar med Quentin Tarantino är att även om han inte har gjort så många filmer, så är det han gör så välarbetat, och han visar verkligen sin kärlek till film, istället för att göra det som filmbolagen vill att han ska göra. Och dessutom så hjälper han skådespelare tillbaka in i rampljuset. Som John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis, som blev stora namn igen mycket tack vare deras medverkan i Pulp Fiction. Kan ju förövrigt nämna hans samarbete med Japans kung Takashi Miike, i filmen Sukiyaki western Django, där han fick vara med och spela Ringo (Äpple :D). Har man varit med i en Miikefilm, då är man cool. Cool utan att vara pretto. Just det som Quentin är.
Se alla hans filmer. Det är godis för ögonen, och jag slipper skriva mer xD

Brody Dalle. Är kvinnan i mitt liv, förutom Shiina och Courtney. 1998 bildades The Distillers, dom släppte 3 album och fem singlar mellan 2000 och 2003 och splittrades 2006. The Distillers var vad man kanske kan kalla ett punkband med dom två första albumen, och med det sista så blev dom lite mer åt det alternativa rock-hållet. MEN! Det är inte The Distillers det ska handla om nu. Utan om Brody´s nästa steg efter The Distillers. Spinnerette.

Efter The Distillers så släppte Brody på punkstilen, fick barn med sin man Josh Homme, och bildade just Spinnerette, som är lite av ett experimentellt indierock band med elektroniska inslag. Det hela känns mycket mer moget och välgjort än tidigare alster. Det enda jag inte gillar är den första videon som kom, för den är så intetsägande och...ful faktiskt. Men låten Ghetto Love är guld, och så jävla skön. Så skit i att titta på videon, bara lyssna på låten. 
Däremot ska ni ta och titta på den fina videon för Baptized By Fire, som är lite av en köra-bil-låt. Inte för att jag kör bil, men ändå.
Hela albumet, som förövrigt är självbetitlat, är ett skönt köra-bil-album, men man ska såklart inte minimera det till det. Det är ett skönt album helt enkelt, och värt en lyssning eller två.

Ibland hör man låtar som etsar sig fast i minnet. Enkla låtar som ger så mycket.
Dance dance dance dance to the radio!

Har heeelt glömt bort bloggen, men nu är jag på g igen.
Denna gången ska jag skriva om det jag har hintat om innan i ett inlägg, och det ska handla om en fotograf vid namn Dmitri Baltermants. Eller ja jag ska inte skriva så mycket om honom. Mest bara visa bilder. Dmitri var fotojournalist under andra världskriget och följde den Röda armén. Som många andra fotografer som dokumenterade den Röda armén blev han censurerad, och de flesta bilderna blev publika först på 60-talet.

Onkel Kånkel är död.
Håkan Florå dog i lördags, i hjärtattack, 47 år gammal.
Onkel Kånkel ska jag spela för mina barn, så att dom lär sig ett och annat.
R.i.p.

Nu kommer inlägget som jag har funderat länge på om det ska skrivas eller inte. Kom fram till att det är klart som solsken att det ska.
När man skriver om sina favoriter så tar det lite emot. Mest för att man vill ha dom för sig själv, eller för att man har tusen tankar och åsikter om det hela. Men det är ju ingen hemlighet att mitt favoritband är Dir en grey. Och nu kommer det oundvikliga inlägget om dom.

Det hela började med att coola Rki visade söta Blåbäret bandet, och i sin tur visade han mig. Hösten 2005 var då man fick höra dom första tonerna. Låten var Pink killer, och allt gick utför skulle vissa vilja påstå. Jag skulle påstå att det gick uppför. Jag hade vid det här laget tappat intresse för musik, och när man fick höra Dir en grey så fick man upp ögonen och öronen igen.

Bandet består av gitarristen Karou, som också är lite av ledaren, och den som har blivit tråkig och divig med åren, gitarristen Die, bassisten Toshiya, trummisen Shinya och den underbara sångaren Kyo.

Dir en grey hette från början La Sadies, deras dåvarande bassist Kisaki hoppade av 1997, och dom tog in en ny bassist- Toshiya och bytte namn till Dir en grey. Namnet betyder ingenting, man får tolka det hur man vill, det är bara tre ord från tre olika språk som låter bra tillsammans. Dir en grey var från början utseendemässigt ett visual kei band. Men om dom var det musikmässigt vet jag inte om jag kan hålla med om. Det första dom släppte var EP:n Missa 1997, som för mig låter mer som indiepop/rock med mystiska inslag. Som till exempel den första låten Kiri to Mayu´s intro som är ljudet av vind som blåser, i vad som låter som ett öde landskap, och sångaren Kyo som pratar tyst för sig själv.
1999 kom det första fullängdsalbumet- Gauze, som fortfarande har kvar indiepopsoundet och så mycket mer. Det är inslag av industri, j-rock, och tyska, och musiken är verkligen gjord för att spelas live. Albumet innehåller både speedade nummer som låten Mask, lugnar rockigheter i form av 304, Gousitu, Hakusi No Sakura, och superfina låtar som får en att dö av härlighet- Akuro No Oka. Ett album med nyans helt enkelt.
2000 kom albumet Macabre. Albumet som lever upp till sitt namn. Japanska dödsmunkar och Johannes Brahms Hungarian Dance No.5 i Deity, ryska, låttitlar bak och fram, brittiska psychon, och underbara ballader.
2002 Var det dags för albumet Kisou. Kisou är en blandning av j-rock, ballader och noise, och allt är blandat på ett bra sätt, det blir aldrig för mycket av en sak. En väldigt fin låt är The Domestic Fucker Family.
Ett halvår efter det så släppte dom ep:n Six Ugly, Som soundmässigt går i samma spår som Kisou. Låtarna är politiska, och kritiska mot media och samhället som i t.ex. låten Mr. Newsman.
2003 släpptes Vulgar som var steget mot att bli mer j-rock än något annat. Även om dom har kvar små makabra bitar i låtarna så är det övervägande j-rock, men självklart ballader också. Det är inte Dir en grey utan en ballad eller två. Låten Obscure håller dock kvar lite i det gamla, temat är abort, videon är också flaggad på tuben som olämplig för minderåriga. Det är nakna geishor, skumma penisar, spya, avskurna armar och ben m.m. Underbart helt enkelt.
Withering to death är det femte studioalbumet och släpptes 2005, och är det första albumet som släpptes både i Nord Amerika och Europa. Det var också med detta albumet som Dir en grey tappade en del fans p.g.a. att soundet hade blivit för "västerländskt" och för "vanligt", något som jag inte kan hålla med om, men det är ett annorlunda sound från tidigare Dir en grey så jag kan förstå vad folk menar. Låten The Final är förövrigt den låt som får mig att gråta varje gång jag har sett Dir en grey. Den går rakt in i hjärtat.
2007 kom The Marrow of a Bone. Med detta albumet utvecklades Dir en grey till ett metalband och började med att se helt "normala" ut. Men dom är inte ett typiskt metalband, utan bättre. The Marrow of a Bone har ett väldigt mörkt och känslosamt sound från tidigare alster, låtarna varierar från långsamma och mjuka, till hårda och aggressiva. Det var också med det här albumet som Dir en grey kom till Europa, och inte minst till Danmark <3. Grief och Clever Sleazoid är två låtar som summerar aggressiviteten bra. Det är argt, argt, argt.
2008 kom det sjunde och senaste albumet Uroboros. Soundet är fortfarande åt metalhållet, men samtidigt så är det element pre Withering to Death med. Det är också orientaliska och religiösa bitar med. Helt övervägande så är det olikt något annat man har hört innan, man kan egentligen inte förklara det. Alla låtar är gjorda med mycket känsla, inte bara sången utan även det instrumentala. Som t.ex. låten Vinushka, det är mycket ångest och vemod i både gitarrerna och trummorna. Egentligen är allt Dir en grey gjort väldigt känslosamt, men Uroboros är annorlunda. Dir en grey har gjort det igen, och lyckats. Ska bli intressant att se vad dom kommer med härnäst.
Man måste höra allt med Dir en grey för att förstå hur bra dom är. Man hör det vilken låt man än lyssnar på, men när man hör allt och vilken skillnad det är på alla album så förstår man ännu mer vilka bra musiker dom är, dom sitter inte på samma sound skiva efter skiva som majoriteten av alla band gör, utan dom utvecklas, och blir större och bättre för varje gång.

Alla medlemmar har utvecklats genom åren, men den jag ska single out den här gången är sångaren Kyo. Eller Tooru Nishimura, 33, från Kyoto. Han är inte bara sångare utan också låtskrivare, producent och poet. Det är han som är den mest framträdande av alla i Dir en grey, inte bara för att han är sångaren, utan för sättet han sjunger på och använder sin röst. Det finns många band med bra sångare, men det finns inte många band som har en sångare som kan sjunga med samma känsla som Kyo. Man behöver inte kunna japanska för att förstå och känna vad det är han sjunger om, inlevelsen i hans röst är helt utom denna värld. Han kan sjunga allt från ljusaste ljust till mörkaste ångest vrålet. Kyo skriver alla texter till låtarna, ämnena är mörka och tabulagda, som t.ex. abort, misshandel, våldtäckt, samhälle och massmedia. Kyo har själv sagt att han aldrig kommer skriva en "glad" sång.
Och sen har vi liveframträdanden. Hur ska man förklara dom? Det är nästan omöjligt. Från första sekunden han öppnar munnen och tonerna kommer ut så är det som hela världen står stilla. Han går från att sjunga med full energi och se ut som att han ska spricka för att han tar i så mycket och använder hela kroppen, för att sekunden senare stå helt stilla med vinden i håret, som att ingenting har hänt. Mellan låtar så kan han stå och..jag antar att man kan kalla det waila, fast ändå inte. Chanting kanske är mer rätt..fast inte det heller. Lyssna på det här klippet och kom på ett bra ord. Han är helt sanslös med sin röst, och är en av (enligt mig) de bästa sångarna som finns just nu.
Hans framträdande från back in the days av låten  Jealous Reverse är ett fint exempel på när han sjunger med känsla som går rätt in i en.

Det är all känsla och kompetens som gör Dir en grey till mitt favoritband. Jag har lyssnat på dom konstant i snart 4 år, sett dom live fyra gånger och jag har aldrig tröttnat på dom. Det är lika bra varje gång, vilken låt man än lyssnar på. Dir en grey kommer vara ett av de banden jag kommer spela för mitt barn i framtiden. Och jag skojar inte ens.

Detta var bara en liten inblick i vad jag tycker om Diru, det finns så mycket mer att säga, men inlägget skulle ta flera år att skriva, och det skulle bara vara jobbigt att läsa. Så jag skonar mig själv och er det just nu. För den här gången....

You have to see it for yourself.

Har varit ganska dåligt med uppdateringar, men jag håller på att skriva en massa tjafs och har kommit på två bra saker att skriva om, snart kommer det aplånga oundvikliga inlägget också, så håll till godo.
Här är iaf ett smakprov på vad som kommer härnäst.

Ett band som lever upp till sitt namn är The Raconteurs. Och detta är en låt med fin melodi, Jack Whites härligt raspiga röst, och drömskhet .(nej det är inget ord egentligen, men nu är det det när jag skriver det här)
Dessutom är videon superfin. Så ta och kolla på den så ska jag knapra ihop något långt och fint till nästa gång.

En låt, som var det enda som var bra med animéserien Serial Experiments Lain, är BoA- Duvet.
Sjukt mysig, och lite tillägnad till skallen.

En serie som ALLA borde se är den koreanska serien Coffee Prince. Den är så bra så att första gången jag såg det så såg jag 7 avsnitt på raken, utan paus. Och avsnitten är en timma långa.
Serien handlar om en tjej som heter Go Eun Chan som försörjer sin familj med olika småjobb, som matbud, mjölkbud, sy gosedjur etc. Och hon blir nästan alltid misstagen för att vara en pojke. En dag stöter hon på Choi Han Kyul, som är ett rikemansbarn. Hans familj vill att han ska ta över familjeföretaget och gifta sig snart eftersom han är så gammal. 29. Så dom tvingar honom att dejta en massa tjejer, som han inte är intresserade av, så han anställer Eun Chan, som han tror är en kille, som hans secret lover så att alla tjejer inte vill vara med honom heller. Sen utvecklas storyn en massa och Han Kyul öppnar ett café där Eun Chan blir en av de anställda. Och så blir dom kära i varandra och Han Kyul tror fortfarande att Eun Chan är en pojke, och han vet inte hur han ska hantera det han känner. Jag ska inte avslöja för mycket. Och det är självklart en massa sidestorys, inte bara om dom två. Det är massa drama och komedi hela tiden, Koreaner är nog bäst på att blanda just dom två sakerna. Ibland sitter man och skrattar och sen sitter man och gråter. Detta är verkligen en serie som berör. Vilket man inte tror först, men det gör den verkligen.
Och det värsta med serier som berör en är när man får veta något hemskt. Han längst till höger på den här bilden-Lee Un dog förra året i en motorcykelolycka :(. Ännu en medlem i 27 klubben.
Men denna serien är superfin och du borde se den. Du kommer inte ångra dig en enda sekunden.
Den finns på mysoju.com om man inte vågar ladda ner. 

Idag blev jag nostalgisk som fan när jag kom att tänka på NES.
Man spelade hur mycket som helst när man var en liten skit. Mest Mario, men också det som jag kom på efter mycket tänkande. Battletoads! kommer ihåg när man satt där sena sommarkvällar med systrarna och gnällde, bara för att man tyckte att det var roligt att slå på den andras karaktär så att den dog. Egentligen ska det ju samarbetas, men det går ju inte när man är 8 år och tjej. Och så blev det så sjukt svårt när man kom till vindtunneln. Helt omöjlig bana. Undrar om det är lika svårt idag.

Bill har dött på riktigt. David Carradine hittades i en garderob på ett hotellrum i Bangkok – naken med ett rep runt halsen och på ett annat ställe på kroppen. Vi vet nog vad det betyder. Men det är sorgligt ändå. Märks att man inte läser tidningen när man missar något sånt här. Men han kommer inte bli bortglömd. Mycket tack vare Quentin Tarantino och rollen han fick som Bill. Men också för att han var en sjukt duktig skådespelare. Mannen blev 72 år.

Han är tillbaka! Mannen, guden, myten. Marilyn Manson. Jag har väntat på det här ögonblicket sen The golden age of Grotesque, som var ok. Men det är bara att erkänna att TGAOF och Eat me, Drink me är något av det sämsta han har gjort. Dom var inte skitdåliga men det är inte album som man går tillbaka till och lyssnar på som t.ex Antichrist superstar. Visst det finns vissa låtar som är riktiga pärlor, men inget som man trånar efter. MEN!
Nu har han kommit med ett nytt album- The high end of low. Jag har sagt det innan och säger det igen. Bara första singeln We´re from america är bättre än båda hans två senaste album tillsammans. Och lyssnar man igenom hela albumet så förstår man hur mycket han faktiskt är tillbaka.(Och med ögonbryn? Och TWIGGY!!) Nästan så att man blir alldeles ledsen i ögat. Fast av gladhet. Det är ju ändå lite tack vare honom som man är den man är idag. Jag har ändå lyssnat på honom sen jag var 11-12. Det finns verkligen ingen annan artist som har betytt så mycket som honom. Och jag är alldeles glad och ser verkligen fram emot att se honom i sommar. Jag typ sprudlar av glädje just nu haha!
Men nog om det. Nu ska jag länka till några, inte alla, låtar som blev mina favoriter efter den första genomlyssningen.

Running to the Edge of the world -Den låten fick mig nästan att bli ledsen i ögat <3
I want to kill you like they do in the movies
Four rusted horses
Pretty as a Swastika
Into the Fire
Leave a Scar
Unkillable Monster -Herrejävlar!

Ok nu blev jag ledsen i ögat på riktigt xD. Säger en hel del hur bra det faktiskt är. Lyssna en massa och köp en biljett till Metaltown om tre veckor. Och köp det nya albumet för bövelen!

And the sky was made of amethyst
And all the stars look just like little fish
You should learn when to go
You should learn how to say no

Might last a day yeah
Mine is forever
Might last a day, yeah
Well mine is forever

When they get what they want they never want it again
When they get what they want they never want it again

Go on, take everything, take everything I want you to
Go on, take everything take everything take everything I want you to

And the sky was all violet I want it again, but more violet, more violet
Hey, Im the one with no soul
One above and one below

Go on, take everything take everything I want you to
Go on, take everything take everything I want you to

I told you from the start just how this would end
When I get what I want I never want it again


Musik från den tiden då amerikansk musik fortfarande var bra. Den tiden då Courtney fortfarande var cool och inte den cryptkeeper hon är idag. Live through this är också ett album med samma bitterhet som jag känner just nu.
Well dont you please make me real- fuck you!
Make me sick- fuck you!
Make me real- fuck you!

Jag har äntligen tagit mig tid till att läsa böcker. Den bok jag har börjat med heter Agitator, som är en bok enbart om den japanska regissören Takashi Miike och hans filmer fram till 2002.
Jag har inte sett överdrivet mycket Miike filmer, men jag har ändå sett tillräckligt för att kunna bilda en klar uppfattning om honom och hans skapande. Han är inte en sån där regissör som riktar sig in på en genre, utan gör allt från action, skräck, drama till komedi. Och sen gör han också filmer som man inte riktigt kan sätta i ett fack. Som Visitor Q, som handlar om en man som är en misslyckad tv-reporter som ska försöka göra en dokumentär om våld och sex bland ungdomar, och filmar sin egen son när han blir mobbad och nedslagen, har sex med sin egen dotter som är prostituerad, och har en fru som är heoinmissbrukare. Och så händer det en massa underliga saker som man inte riktigt kan sätta ord på utan att avslöja för mycket. 
Miike hade inga som helst planer på att bli regissör när han var ung, han ville egentligen köra dirtbike proffessionellt. Tills en dag då han lyssnade på radion och det var en reklam för en filmskola som inte hade några intagningsprov, utan alla som ville fick söka. Så han såg det som en möjlighet att komma ifrån sin hemstad. Han sökte och kom in, men gick aldrig på några lektioner, och gjorde aldrig några uppgifter. När alla andra gjorde sina examensfilmer så fick han jobba gratis på olika tv-produktioner eftersom lärarna tyckte att han var den enda man kunde undvara.
Men det var också där han jobbade upp sig i rank och lärde sig. 1991 fick han erbjudandet att göra två v-cinema filmer som är filmer som görs för att gå direkt till video och tjäna pengar. Mellan 91-95 gjorde han tolv v-cinema filmer tills han fick göra sin första riktiga film som var Shinjuku triad society. Och sen dess har det bara gått uppåt. Sen 1991 fram till idag har han regisserat 79 olika projekt inom tv, video och film. Han kan göra upp mot 6 filmer om året då andra regissören kanske bara gör en eller två. Takashi har själv sagt att han inte väljer filmer på grund av storyn, utan han väljer att göra den om han har tid. Men. Han lyckas ändå alltid göra det till sina filmer, det finns vissa attribut som nästan alltid är med i en Miike film. Våld, svart humor och tabubelagda ämnen är tre av dom. Och nu till vad man borde se för att förstå vilken varierande regissör han verkligen är. (Inte i någon speciell ordning)

• Ichi The Killer
• The Bird people in China
• Full Metal Yakuza
• The Happiness of the Katakuris
• Audition
• Visitor Q
• Gozu
• One missed call
• Crow 0
• Sukiyaki western Django
• 4.6 Billion year Love

Sen har jag säkert glömt typ tusen andra filmer som man måste se, men det är bara att ta och se ALLT helt enkelt. Förutom snedsteget Imprint. Den klarar vi alla oss utan. Och det finns så mycket mer att säga om den här mannen. Men det får ni upptäcka själva, för annars är det ju inte roligt.
Läs, se, skratta och var glad!

Och ett band som man kanske ska se, om man tar sig modet till att gå på Way out west i sommar, är Echo & The bunnymen! Det är dags att ladda redan nu och lyssna på Silver. Och tusen andra godingar. Gör det du med, och bli lite kulturell på köpet.


The sky is blue My hands untied A world that's true
Through our clean eyes Just look at you With burning lips You're living proof
At my fingertips

Känner att det kanske har blivit ganska mycket japanskt..men det gillar vi, men nu kommer det lite amerikanskt.
Vet inte varför, men jag kände mig nostalgisk som en elefant och kom att tänka på när man var liten, under 10 år iaf, och tittade på mtv varje dag i flera timmar i streck. Och detta var på den tiden då dom visade vettig musik som fortfarande är bra idag. Det var ju också på den här tiden då det gjordes riktig musik. Är ganska illa med det nu för tiden. Med tanke på vad kidsen idag får nöja sig med när dom slår på mtv eller radion också för den delen. Men i allafall. Den artisten jag kom att tänka på var Tori Amos och låten Cornflake girl. Kommer ihåg som att det var igår hur jag och min lillasyster sitter helt förstummade och stirrade på videon, som jag tyvärr inte hittade på tuben, men det var som att hela världen stod stilla tills låten var slut. Sen kan ni också ta och lyssna på en senare låt med henne som är en riktig pärla. A sorta Fairytale.

Bright Eyes. Conor Oberst. Världens ledsnaste pojke.
Ledsen musik för ledsna dagar.

Jag har länge funderat på det här inlägget.
Ska det skrivas överhuvudtaget? Ska man kanske bara länka till en video och skriva att alla ska lyssna?
För vad kan man egentligen skriva om världens bästa kvinnliga musiker någonsin?
Och hon är inte bara världens bästa bara för att hon är bra, utan för att hon gör musik i tusen olika genres och spelar tusen olika instrument, koto och shamisen är två av dom. Shamisen är ett tre strängat instrument som bl.a.  geishor använder, och koto är ett 13 strängat instrument. Googla det. Och allt hon gör låter som godis som trillar ner från himlen. Personen jag pratar om är Shiina Ringo.
Jag är sjukt kräsen när det gäller kvinnliga musiker. Kanske finns en handfull som jag verkligen gillar, mest för att tjejer är dåliga, tråkiga och ooriginella. Shiina Ringo är allt utom det. Hon gör varierande musik vilket gör att det finns något för varje tillfälle, man kan dansa, gråta, skratta och mysa på samma gång.
Och nu tänker jag inte skriva mer, för jag vet inte vad jag ska säga. Ni får lyssna istället.
OSCA, Stem, Meisai och Mellow är fyra låtar man måste höra innan man får bestämma sig om man gillar det inte. Och hur kan man inte det?! Hon heter ju äppel i förnamn..och hon är ju det..äppelsöt.

Eller Sinnenas Rike som den heter på svenska, är en verklighetsbaserad film som tar plats i pre-war japan 1936.
Filmen handlar om en tjänare vid namn Sada Abe och husbonden Kichizo Ishida som börjar ha en kärleksaffär som slutar i besatthet. Inte så mycket av varandra utan av sex. Men jaha, varför är just deras historia så känd kan man undra?
Anledningen till att historien blev så känd var för att Sada skar av Kichis penis och mördade honom. Och istället för att ses som en mördare så sågs hon som en hjältinna.
Filmen gjordes 40 år efter händelsen och blev totalförbjuden i flera länder. Inte bara pågrund av storyn, utan av alla explicita scener. Man kan ju censurera, men filmen hade blivit tio minuter lång om man hade gjort det här. Till och med jag tänkte vid vissa tillfällen att så där kan man ju inte göra. Det var ju vissa grejer som man inte är van vid att se i riktiga filmer. Typ inzoomade, hårda penisar, vaginor som blir penetrerade med vad man kan tro var en gammaldags dildo osv. Och jag är inte den som är den. Jag har absolut inga problem med porr eller sex.
Det var dock en scen som inte var okej, och det var när, vem jag har för mig var Sada, molesterade en liten pojke på typ fyra-fem år. Det var ju inte direkt som att dom kunde ha fejkat den scenen.
Men! Om man ska bortse från all graphic porn, så var det en film som var helt klart sevärd. Det handlar ändå om mänsklig natur, och hur ett behov lätt kan bli en besatthet.

Nu kommer det lite mer fin konst.
Denna gången handlar det om en japansk konstnär vid namn Atsushi Fukui.

Atsushi Fukui kallade en gång sin konst sovrumsmålningar. Med detta syftade han på en upplevelse av att ligga i sängen och iaktta scener som han inte kan bestämma är verkliga eller overkliga och som framträder och försvinner inför hans ögon då hans blick svävar fritt i rummet. Dammpartiklar på fönstret och golvet tycks bli större när vi iakttar dem. Den nakna glödlampan i rummet förvandlas till en måne eller ett ufo och skapar en värld av hallucinationer och mystik.
Dessa målningar med sina unika visuella uttryck tycks vid första anblicken platta.
Men egentligen är de intensiva färgerna uppbyggda på duken och skapar ett djupt och nyanserat bildlandskap.
Och det är verkligen så dom är. Väldigt drömska, overkliga, samtidigt verkliga. Dom är mjuka och man vill gå in i dom och känna hur dom känns. Andas in hela atmosfären.

De flesta av hans målningar är kvadratiska, och influerade av skivomslag han såg som liten.
Han gör bilder av världen som han ser den just nu, snarare än den objektiva världen. De bygger på personliga upplevelser av vardagsvärlden. Varje tavla utstrålar olika känslor, ensamhet och allt som livet är.
Och så gillar han svamp väldigt mycket. Bara det gör det ju värt att se hans verk. Han jobbar med akryl, men det ser ut som det är akvarell. Sjukt skillad med andra ord.

Och nu mina vänner är det dags för lite konsthistoria!
Och det handlar om en av mina favoritkonstnärer. Caravaggio.
Han föddes den 28 september 1573 i Caravaggio nära Bergamo och dog 18 juli 1610 i Porto Ercole, var en italiensk barockmålare. Han bröt till viss del med den måleriska konventionen och betonade naturalismen i sina verk.

Okej, inte ens jag tycker att det är intressant med fakta så vi skiter i den delen.
Det jag gillar med Caravaggios målningar är att det är mycket ond bråd död, nakna pojkar, ångest och religion på ett snuskigt sätt. Han gör inte vanliga motiv på en massa tråkiga tanter och gubbar som står där och ser fina ut. Utan det är mer uttryck, lite som att se på en film. Och det mjuka ljuset får en att tycka att det är vackert med blodbad, korsfästelse, folk som blir nertrampade av hästar och nakna barn som leker med ormar. En fröjd för ögonen helt enkelt.

Bandet jag ska tipsa om är ett instrumentalt post-rock band från japan som heter Mono.
Och jag tycker att det passar bra nu när det är vår, för deras musik låter som våren. Det är lagom varmt och mysigt. Varje andetag gör en levande, får en att känna att det finns hopp för mänskligheten. Och man vill bara sitta ner och titta på blommorna och allt är..underbart. http://www.youtube.com/watch?v=pF0bFCvN17I

Jag tänker börja min fina blogg med att skriva om den finaste personen som finns inom japansk film.
Mannen, myten, legenden- Tadanobu Asano.
Okej han kanske inte är en myt eller legend. Men han kommer utan tvekan att bli det.
Mitt första möte med Tadanobu var när han spelade den sado-masochistiska yakuza medlemmen Kakihara i Ichi The Killer, och man förstod med en gång att det var något speciellt med honom. Han var ju ändå den coola mannen med uppskurna kinder och piercingar som höll ihop det hela, skitfula outfits som på något magiskt sätt blir osynliga, man glömmer bort att titta på dom, allt man kan koncentrera sig på är hans skådespel. Man blir helt borttappad.
Borttappad är ett bra ord. Det förklarar hur man känner sig när man ser en film med honom. Man glömmer helt bort verkligheten, och man kvicknar till först när eftertexterna har slutat rulla.
Det jag gillar med honom, förutom att han är så sjukt bra, är att han inte väljer att göra meningslösa roller, utan roller som får en att tänka efter. Roller som får en att tänka på hur man själv är som person och hur man ser på livet.
På Imdb så är han beskriven som en blandning mellan Johnny Depp och Toshiro Mifune, och att han är nutidens viktigaste japanska skådespelare. Jag håller fulllständigt med. På båda punkterna. Han samarbetar ofta med nutidens viktigaste regisörrer, enligt mig då, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Och om det inte får er att förstå hur fin han är så tycker jag att ni ska se Survive style 5+ och skratta lite, eller Vital och Last life in the Universe och gråt en skvätt, eller se Bright Future och lär dig hur man gör en saltvatten manet till en sötvatten manet. Och se Ichi the killer. Bara gör det! Och Rampo Noir, och, och, och, och, det finns så mycket!!!
Och inte nog med att han är skådespelare, han är också gitarrist och sångare i ett tvåmannaband och modell. Det sista förstår man verkligen. Han är sån som skulle kunna ligga och sova i ett dike i tre år och fortfarande se cool ut.
Egentligen skulle man inte ha skrivet det här inlägget. För det finns inte tillräckligt bra ord för att man ska kunna skriva om Tadanobu. Man måste se det själv. Så gör det! Se allt! Om det är någon som förtjänar uppmärksamhet så är det han.