Läste nånstans att denna ps3 reklamen inte gillas av Sonys marknadschef Peter Dille, för det får företaget att verka arrogant, och den uppfattas som hotfull. Och..jag gillar den. Tycker att det är coolt med lite innovativ reklam, det hade ju inte varit lika spännande med en reklam som visar en snubbe som sitter hemma i soffan och lirar och så får man se olika klipp från det han spelar osv..så som de flesta tv-spel och konsollreklamer ser ut med andra ord.. Detta gör så att PS3 känns som en lite mer seriös konsoll än x-box oxh Wii, som mer känns riktade till barn och ungdomar...och hemmafruar..Dessutom så är det precis denna känslan man har när man spelar, först känner man sig lite som ett barn på julafton, sen blir man lite manisk, och sist när spelet är slut så blir man lite ledsen i ögat..dvs om det var ett bra spel...men som sagt..Jag gillar den :D

I min jakt efter en annan konstnär så trillade jag över något helt annan. Nämligen San Fransisco- baserade Greg "Craola" Simkins. Jag fastnade för honom med en gång. Hans konst är som en blandning mellan Jim Woodring och Mark Ryden, fast med en ännu mörkare underton. Om man skulle ta och jämföra med Mark Ryden så är Marks bilder ljusa, rosa, söta men ändå med en tvist, som t.ex kroppar utan hud osv. Men Craolas bilder är mörka, förruttnade, perversa och äckliga. Fast ändå söta. Han blandar också in populärkultur. Som Star Wars, Family Guy, Tim Burton karaktärer, Smurfarna och My Little Ponys. Bara för att nämna några. Greg "Craola" Simkins är definitivt ett namn man ska lägga på minnet.

Tänkte att eftersom det otroligt nog faktiskt är folk som läser skiten jag skriver så kan jag ju ta och..skriva något. Tänkte skriva om Quentin Tarantino faktiskt. Han är så jävla cool. Det är inte många personer som man kan säga det om. Att dom är coola. För det finns inte så många som är det. Inte på riktigt. De flesta bara låtsas.
Den första Quentin-filmen jag såg var såklart Pulp Fiction, och jag skulle vilja påstå att det var den filmen som gav mig filmvett. Alla med filmvett har ju sett Pulp Fiction. Skulle jag vilja påstå iallafall. Alla repliker och scener är så välplanerade och välgjorda, vilket säkert kommer från hans egna kärlek till film. Och jag ska inte skriva något utdraget om Pulp Fiction, för alla har sett den. Annars är det något fel på en.
Jag tänker heller inte skriva om Reservoir Dogs eller Jackie Brown, för där gäller samma sak. Både om att man borde ha sett dom och hur dom är gjorda.
Efter Kill Bill så gästregisserade han en scen i Frank Millers Sin City, regisserad av Robert Rodriguez. Ska inte avslöja för mycket om man inte har sett filmen, men det är iaf scenen där Clive Owen och Benicio Del Toro är påväg till dumpningsplatsen. Som betalning för den scenen fick han 1 dollar. Samma betalning som Robert Rodriguez fick för att göra musik till Kill Bill Vol.2.
Sen var det dags att göra lite tv igen. Quentin har tidigare gjort ett avsnitt av ER, eller Cityakuten som det så fint heter på svenska, och ett avsnitt av talkshowen Jimmy Kimmel. Denna gången var det, en av mina favoritserier faktiskt, C.S.I Las Vegas. Han gjorde säsongsavslutningen 2005, Grave Danger, som var två avsnitt, och storyn gick ut på att en av kriminalteknikerna, Nick Stokes, blir kidnappad och levande begravd i en glaskista, en story som Quentin utvecklade från en kriminalserie han såg som liten. Ännu mer trivia är att mannen som klippte avsnittet Quentin såg som liten, hans son Alec Smight klippte Grave Danger.
2007 kom Quentin och Robert Rodriguez ut med ett samarbete som var deras hyllning till Grindhouse. Grindhouse är en term för en biograf som huvudsakligen visar exploitation filmer, och då i form av double features.
Quentin och Roberts filmer heter Death Proof och Planet Terror. Death Proof handlar om Stuntman Mike, spelad av Kurt Russell, och hur han dödar tjejer med sin bil. Bara det är ju lite WTF?!
Men iaf, efter det så kom hans senaste alster. Nazidödande, skalperande, judar, franska, tyska och andra härligheter i Inglourious Basterds, som är en..ja vad ska man säga..hyllning eller re-make..eller kanske både och till The Inglorious Bastards från 1978. Inglourious Basterds sticker på nått sätt ut mest av alla hans filmer, även om den har typiska Quentin-element, som t.ex. olika stories som knyts ihop till en och rappa repliker. Speciellt Brad Pitts karaktär Aldo Raine har ett speciellt sätt, och det känns som att vissa repliker är improviserade och att Brad och Quentin har haft en diskussion om hur Aldo Raine ska låta. Jag tycker att den karaktären blev guld värd, och en av Brads bästa roller, tillsammans med Tyler Durden i Fight Club.
Men iaf, det jag gillar med Quentin Tarantino är att även om han inte har gjort så många filmer, så är det han gör så välarbetat, och han visar verkligen sin kärlek till film, istället för att göra det som filmbolagen vill att han ska göra. Och dessutom så hjälper han skådespelare tillbaka in i rampljuset. Som John Travolta, Samuel L. Jackson och Bruce Willis, som blev stora namn igen mycket tack vare deras medverkan i Pulp Fiction. Kan ju förövrigt nämna hans samarbete med Japans kung Takashi Miike, i filmen Sukiyaki western Django, där han fick vara med och spela Ringo (Äpple :D). Har man varit med i en Miikefilm, då är man cool. Cool utan att vara pretto. Just det som Quentin är.
Se alla hans filmer. Det är godis för ögonen, och jag slipper skriva mer xD

Ibland hör man låtar som etsar sig fast i minnet. Enkla låtar som ger så mycket.
Dance dance dance dance to the radio!

Onkel Kånkel är död.
Håkan Florå dog i lördags, i hjärtattack, 47 år gammal.
Onkel Kånkel ska jag spela för mina barn, så att dom lär sig ett och annat.
R.i.p.

Nu kommer inlägget som jag har funderat länge på om det ska skrivas eller inte. Kom fram till att det är klart som solsken att det ska.
När man skriver om sina favoriter så tar det lite emot. Mest för att man vill ha dom för sig själv, eller för att man har tusen tankar och åsikter om det hela. Men det är ju ingen hemlighet att mitt favoritband är Dir en grey. Och nu kommer det oundvikliga inlägget om dom.

Det hela började med att coola Rki visade söta Blåbäret bandet, och i sin tur visade han mig. Hösten 2005 var då man fick höra dom första tonerna. Låten var Pink killer, och allt gick utför skulle vissa vilja påstå. Jag skulle påstå att det gick uppför. Jag hade vid det här laget tappat intresse för musik, och när man fick höra Dir en grey så fick man upp ögonen och öronen igen.

Bandet består av gitarristen Karou, som också är lite av ledaren, och den som har blivit tråkig och divig med åren, gitarristen Die, bassisten Toshiya, trummisen Shinya och den underbara sångaren Kyo.

Dir en grey hette från början La Sadies, deras dåvarande bassist Kisaki hoppade av 1997, och dom tog in en ny bassist- Toshiya och bytte namn till Dir en grey. Namnet betyder ingenting, man får tolka det hur man vill, det är bara tre ord från tre olika språk som låter bra tillsammans. Dir en grey var från början utseendemässigt ett visual kei band. Men om dom var det musikmässigt vet jag inte om jag kan hålla med om. Det första dom släppte var EP:n Missa 1997, som för mig låter mer som indiepop/rock med mystiska inslag. Som till exempel den första låten Kiri to Mayu´s intro som är ljudet av vind som blåser, i vad som låter som ett öde landskap, och sångaren Kyo som pratar tyst för sig själv.
1999 kom det första fullängdsalbumet- Gauze, som fortfarande har kvar indiepopsoundet och så mycket mer. Det är inslag av industri, j-rock, och tyska, och musiken är verkligen gjord för att spelas live. Albumet innehåller både speedade nummer som låten Mask, lugnar rockigheter i form av 304, Gousitu, Hakusi No Sakura, och superfina låtar som får en att dö av härlighet- Akuro No Oka. Ett album med nyans helt enkelt.
2000 kom albumet Macabre. Albumet som lever upp till sitt namn. Japanska dödsmunkar och Johannes Brahms Hungarian Dance No.5 i Deity, ryska, låttitlar bak och fram, brittiska psychon, och underbara ballader.
2002 Var det dags för albumet Kisou. Kisou är en blandning av j-rock, ballader och noise, och allt är blandat på ett bra sätt, det blir aldrig för mycket av en sak. En väldigt fin låt är The Domestic Fucker Family.
Ett halvår efter det så släppte dom ep:n Six Ugly, Som soundmässigt går i samma spår som Kisou. Låtarna är politiska, och kritiska mot media och samhället som i t.ex. låten Mr. Newsman.
2003 släpptes Vulgar som var steget mot att bli mer j-rock än något annat. Även om dom har kvar små makabra bitar i låtarna så är det övervägande j-rock, men självklart ballader också. Det är inte Dir en grey utan en ballad eller två. Låten Obscure håller dock kvar lite i det gamla, temat är abort, videon är också flaggad på tuben som olämplig för minderåriga. Det är nakna geishor, skumma penisar, spya, avskurna armar och ben m.m. Underbart helt enkelt.
Withering to death är det femte studioalbumet och släpptes 2005, och är det första albumet som släpptes både i Nord Amerika och Europa. Det var också med detta albumet som Dir en grey tappade en del fans p.g.a. att soundet hade blivit för "västerländskt" och för "vanligt", något som jag inte kan hålla med om, men det är ett annorlunda sound från tidigare Dir en grey så jag kan förstå vad folk menar. Låten The Final är förövrigt den låt som får mig att gråta varje gång jag har sett Dir en grey. Den går rakt in i hjärtat.
2007 kom The Marrow of a Bone. Med detta albumet utvecklades Dir en grey till ett metalband och började med att se helt "normala" ut. Men dom är inte ett typiskt metalband, utan bättre. The Marrow of a Bone har ett väldigt mörkt och känslosamt sound från tidigare alster, låtarna varierar från långsamma och mjuka, till hårda och aggressiva. Det var också med det här albumet som Dir en grey kom till Europa, och inte minst till Danmark <3. Grief och Clever Sleazoid är två låtar som summerar aggressiviteten bra. Det är argt, argt, argt.
2008 kom det sjunde och senaste albumet Uroboros. Soundet är fortfarande åt metalhållet, men samtidigt så är det element pre Withering to Death med. Det är också orientaliska och religiösa bitar med. Helt övervägande så är det olikt något annat man har hört innan, man kan egentligen inte förklara det. Alla låtar är gjorda med mycket känsla, inte bara sången utan även det instrumentala. Som t.ex. låten Vinushka, det är mycket ångest och vemod i både gitarrerna och trummorna. Egentligen är allt Dir en grey gjort väldigt känslosamt, men Uroboros är annorlunda. Dir en grey har gjort det igen, och lyckats. Ska bli intressant att se vad dom kommer med härnäst.
Man måste höra allt med Dir en grey för att förstå hur bra dom är. Man hör det vilken låt man än lyssnar på, men när man hör allt och vilken skillnad det är på alla album så förstår man ännu mer vilka bra musiker dom är, dom sitter inte på samma sound skiva efter skiva som majoriteten av alla band gör, utan dom utvecklas, och blir större och bättre för varje gång.

Alla medlemmar har utvecklats genom åren, men den jag ska single out den här gången är sångaren Kyo. Eller Tooru Nishimura, 33, från Kyoto. Han är inte bara sångare utan också låtskrivare, producent och poet. Det är han som är den mest framträdande av alla i Dir en grey, inte bara för att han är sångaren, utan för sättet han sjunger på och använder sin röst. Det finns många band med bra sångare, men det finns inte många band som har en sångare som kan sjunga med samma känsla som Kyo. Man behöver inte kunna japanska för att förstå och känna vad det är han sjunger om, inlevelsen i hans röst är helt utom denna värld. Han kan sjunga allt från ljusaste ljust till mörkaste ångest vrålet. Kyo skriver alla texter till låtarna, ämnena är mörka och tabulagda, som t.ex. abort, misshandel, våldtäckt, samhälle och massmedia. Kyo har själv sagt att han aldrig kommer skriva en "glad" sång.
Och sen har vi liveframträdanden. Hur ska man förklara dom? Det är nästan omöjligt. Från första sekunden han öppnar munnen och tonerna kommer ut så är det som hela världen står stilla. Han går från att sjunga med full energi och se ut som att han ska spricka för att han tar i så mycket och använder hela kroppen, för att sekunden senare stå helt stilla med vinden i håret, som att ingenting har hänt. Mellan låtar så kan han stå och..jag antar att man kan kalla det waila, fast ändå inte. Chanting kanske är mer rätt..fast inte det heller. Lyssna på det här klippet och kom på ett bra ord. Han är helt sanslös med sin röst, och är en av (enligt mig) de bästa sångarna som finns just nu.
Hans framträdande från back in the days av låten  Jealous Reverse är ett fint exempel på när han sjunger med känsla som går rätt in i en.

Det är all känsla och kompetens som gör Dir en grey till mitt favoritband. Jag har lyssnat på dom konstant i snart 4 år, sett dom live fyra gånger och jag har aldrig tröttnat på dom. Det är lika bra varje gång, vilken låt man än lyssnar på. Dir en grey kommer vara ett av de banden jag kommer spela för mitt barn i framtiden. Och jag skojar inte ens.

Detta var bara en liten inblick i vad jag tycker om Diru, det finns så mycket mer att säga, men inlägget skulle ta flera år att skriva, och det skulle bara vara jobbigt att läsa. Så jag skonar mig själv och er det just nu. För den här gången....

You have to see it for yourself.

Ett band som lever upp till sitt namn är The Raconteurs. Och detta är en låt med fin melodi, Jack Whites härligt raspiga röst, och drömskhet .(nej det är inget ord egentligen, men nu är det det när jag skriver det här)
Dessutom är videon superfin. Så ta och kolla på den så ska jag knapra ihop något långt och fint till nästa gång.

En serie som ALLA borde se är den koreanska serien Coffee Prince. Den är så bra så att första gången jag såg det så såg jag 7 avsnitt på raken, utan paus. Och avsnitten är en timma långa.
Serien handlar om en tjej som heter Go Eun Chan som försörjer sin familj med olika småjobb, som matbud, mjölkbud, sy gosedjur etc. Och hon blir nästan alltid misstagen för att vara en pojke. En dag stöter hon på Choi Han Kyul, som är ett rikemansbarn. Hans familj vill att han ska ta över familjeföretaget och gifta sig snart eftersom han är så gammal. 29. Så dom tvingar honom att dejta en massa tjejer, som han inte är intresserade av, så han anställer Eun Chan, som han tror är en kille, som hans secret lover så att alla tjejer inte vill vara med honom heller. Sen utvecklas storyn en massa och Han Kyul öppnar ett café där Eun Chan blir en av de anställda. Och så blir dom kära i varandra och Han Kyul tror fortfarande att Eun Chan är en pojke, och han vet inte hur han ska hantera det han känner. Jag ska inte avslöja för mycket. Och det är självklart en massa sidestorys, inte bara om dom två. Det är massa drama och komedi hela tiden, Koreaner är nog bäst på att blanda just dom två sakerna. Ibland sitter man och skrattar och sen sitter man och gråter. Detta är verkligen en serie som berör. Vilket man inte tror först, men det gör den verkligen.
Och det värsta med serier som berör en är när man får veta något hemskt. Han längst till höger på den här bilden-Lee Un dog förra året i en motorcykelolycka :(. Ännu en medlem i 27 klubben.
Men denna serien är superfin och du borde se den. Du kommer inte ångra dig en enda sekunden.
Den finns på mysoju.com om man inte vågar ladda ner. 

• Ichi The Killer
• The Bird people in China
• Full Metal Yakuza
• The Happiness of the Katakuris
• Audition
• Visitor Q
• Gozu
• One missed call
• Crow 0
• Sukiyaki western Django
• 4.6 Billion year Love

Och ett band som man kanske ska se, om man tar sig modet till att gå på Way out west i sommar, är Echo & The bunnymen! Det är dags att ladda redan nu och lyssna på Silver. Och tusen andra godingar. Gör det du med, och bli lite kulturell på köpet.


The sky is blue My hands untied A world that's true
Through our clean eyes Just look at you With burning lips You're living proof
At my fingertips