Nu kommer inlägget som jag har funderat länge på om det ska skrivas eller inte. Kom fram till att det är klart som solsken att det ska.
När man skriver om sina favoriter så tar det lite emot. Mest för att man vill ha dom för sig själv, eller för att man har tusen tankar och åsikter om det hela. Men det är ju ingen hemlighet att mitt favoritband är Dir en grey. Och nu kommer det oundvikliga inlägget om dom.

Det hela började med att coola Rki visade söta Blåbäret bandet, och i sin tur visade han mig. Hösten 2005 var då man fick höra dom första tonerna. Låten var Pink killer, och allt gick utför skulle vissa vilja påstå. Jag skulle påstå att det gick uppför. Jag hade vid det här laget tappat intresse för musik, och när man fick höra Dir en grey så fick man upp ögonen och öronen igen.

Bandet består av gitarristen Karou, som också är lite av ledaren, och den som har blivit tråkig och divig med åren, gitarristen Die, bassisten Toshiya, trummisen Shinya och den underbara sångaren Kyo.

Dir en grey hette från början La Sadies, deras dåvarande bassist Kisaki hoppade av 1997, och dom tog in en ny bassist- Toshiya och bytte namn till Dir en grey. Namnet betyder ingenting, man får tolka det hur man vill, det är bara tre ord från tre olika språk som låter bra tillsammans. Dir en grey var från början utseendemässigt ett visual kei band. Men om dom var det musikmässigt vet jag inte om jag kan hålla med om. Det första dom släppte var EP:n Missa 1997, som för mig låter mer som indiepop/rock med mystiska inslag. Som till exempel den första låten Kiri to Mayu´s intro som är ljudet av vind som blåser, i vad som låter som ett öde landskap, och sångaren Kyo som pratar tyst för sig själv.
1999 kom det första fullängdsalbumet- Gauze, som fortfarande har kvar indiepopsoundet och så mycket mer. Det är inslag av industri, j-rock, och tyska, och musiken är verkligen gjord för att spelas live. Albumet innehåller både speedade nummer som låten Mask, lugnar rockigheter i form av 304, Gousitu, Hakusi No Sakura, och superfina låtar som får en att dö av härlighet- Akuro No Oka. Ett album med nyans helt enkelt.
2000 kom albumet Macabre. Albumet som lever upp till sitt namn. Japanska dödsmunkar och Johannes Brahms Hungarian Dance No.5 i Deity, ryska, låttitlar bak och fram, brittiska psychon, och underbara ballader.
2002 Var det dags för albumet Kisou. Kisou är en blandning av j-rock, ballader och noise, och allt är blandat på ett bra sätt, det blir aldrig för mycket av en sak. En väldigt fin låt är The Domestic Fucker Family.
Ett halvår efter det så släppte dom ep:n Six Ugly, Som soundmässigt går i samma spår som Kisou. Låtarna är politiska, och kritiska mot media och samhället som i t.ex. låten Mr. Newsman.
2003 släpptes Vulgar som var steget mot att bli mer j-rock än något annat. Även om dom har kvar små makabra bitar i låtarna så är det övervägande j-rock, men självklart ballader också. Det är inte Dir en grey utan en ballad eller två. Låten Obscure håller dock kvar lite i det gamla, temat är abort, videon är också flaggad på tuben som olämplig för minderåriga. Det är nakna geishor, skumma penisar, spya, avskurna armar och ben m.m. Underbart helt enkelt.
Withering to death är det femte studioalbumet och släpptes 2005, och är det första albumet som släpptes både i Nord Amerika och Europa. Det var också med detta albumet som Dir en grey tappade en del fans p.g.a. att soundet hade blivit för "västerländskt" och för "vanligt", något som jag inte kan hålla med om, men det är ett annorlunda sound från tidigare Dir en grey så jag kan förstå vad folk menar. Låten The Final är förövrigt den låt som får mig att gråta varje gång jag har sett Dir en grey. Den går rakt in i hjärtat.
2007 kom The Marrow of a Bone. Med detta albumet utvecklades Dir en grey till ett metalband och började med att se helt "normala" ut. Men dom är inte ett typiskt metalband, utan bättre. The Marrow of a Bone har ett väldigt mörkt och känslosamt sound från tidigare alster, låtarna varierar från långsamma och mjuka, till hårda och aggressiva. Det var också med det här albumet som Dir en grey kom till Europa, och inte minst till Danmark <3. Grief och Clever Sleazoid är två låtar som summerar aggressiviteten bra. Det är argt, argt, argt.
2008 kom det sjunde och senaste albumet Uroboros. Soundet är fortfarande åt metalhållet, men samtidigt så är det element pre Withering to Death med. Det är också orientaliska och religiösa bitar med. Helt övervägande så är det olikt något annat man har hört innan, man kan egentligen inte förklara det. Alla låtar är gjorda med mycket känsla, inte bara sången utan även det instrumentala. Som t.ex. låten Vinushka, det är mycket ångest och vemod i både gitarrerna och trummorna. Egentligen är allt Dir en grey gjort väldigt känslosamt, men Uroboros är annorlunda. Dir en grey har gjort det igen, och lyckats. Ska bli intressant att se vad dom kommer med härnäst.
Man måste höra allt med Dir en grey för att förstå hur bra dom är. Man hör det vilken låt man än lyssnar på, men när man hör allt och vilken skillnad det är på alla album så förstår man ännu mer vilka bra musiker dom är, dom sitter inte på samma sound skiva efter skiva som majoriteten av alla band gör, utan dom utvecklas, och blir större och bättre för varje gång.

Alla medlemmar har utvecklats genom åren, men den jag ska single out den här gången är sångaren Kyo. Eller Tooru Nishimura, 33, från Kyoto. Han är inte bara sångare utan också låtskrivare, producent och poet. Det är han som är den mest framträdande av alla i Dir en grey, inte bara för att han är sångaren, utan för sättet han sjunger på och använder sin röst. Det finns många band med bra sångare, men det finns inte många band som har en sångare som kan sjunga med samma känsla som Kyo. Man behöver inte kunna japanska för att förstå och känna vad det är han sjunger om, inlevelsen i hans röst är helt utom denna värld. Han kan sjunga allt från ljusaste ljust till mörkaste ångest vrålet. Kyo skriver alla texter till låtarna, ämnena är mörka och tabulagda, som t.ex. abort, misshandel, våldtäckt, samhälle och massmedia. Kyo har själv sagt att han aldrig kommer skriva en "glad" sång.
Och sen har vi liveframträdanden. Hur ska man förklara dom? Det är nästan omöjligt. Från första sekunden han öppnar munnen och tonerna kommer ut så är det som hela världen står stilla. Han går från att sjunga med full energi och se ut som att han ska spricka för att han tar i så mycket och använder hela kroppen, för att sekunden senare stå helt stilla med vinden i håret, som att ingenting har hänt. Mellan låtar så kan han stå och..jag antar att man kan kalla det waila, fast ändå inte. Chanting kanske är mer rätt..fast inte det heller. Lyssna på det här klippet och kom på ett bra ord. Han är helt sanslös med sin röst, och är en av (enligt mig) de bästa sångarna som finns just nu.
Hans framträdande från back in the days av låten  Jealous Reverse är ett fint exempel på när han sjunger med känsla som går rätt in i en.

Det är all känsla och kompetens som gör Dir en grey till mitt favoritband. Jag har lyssnat på dom konstant i snart 4 år, sett dom live fyra gånger och jag har aldrig tröttnat på dom. Det är lika bra varje gång, vilken låt man än lyssnar på. Dir en grey kommer vara ett av de banden jag kommer spela för mitt barn i framtiden. Och jag skojar inte ens.

Detta var bara en liten inblick i vad jag tycker om Diru, det finns så mycket mer att säga, men inlägget skulle ta flera år att skriva, och det skulle bara vara jobbigt att läsa. Så jag skonar mig själv och er det just nu. För den här gången....

You have to see it for yourself.